Reparationer och underhåll mm.

Det brukar vara en hel del att ta itu med när vi åter vänder till Surin efter ca fyra månader i Sverige. Det var inget undantag den här gången heller även om det inte var av samma omfattning som förra året.

Lampbyten har blivit obligatoriska och trots att vi har både glödlampor och lysrörslampor i reserv så saknas kunskapen, viljan eller självförtroendet att byta en utbrunnen lampa.

Nu är det hjul igen....

En annan obligatorisk åtgärd är byte av hjulen på vår grind. Här har verkligen konstruktören lyckats med produktlivsplaneringen och efter ca ett år är kullagren slut och det krävs lite kraft att öppna grinden. Men nu är hjulen utbytta och då rullar grinden så lätt att Zippo kan öppna den med nosen igen. Det handlar inte om några stora kostnader, 150 bath för två hjul känns överkomligt.

Jag hade satt motorcykelbatteriet på underhållsladdning för att ha ett fräscht batteri då jag kom tillbaka. Unga herr’n hade naturligtvis haft behov av batteriladdaren och glömt att återställa den. Nu tog det bara någon timme att få full effekt på batteriet då det inte varit frånkopplat någon längre tid. Så den här gången hade det ingen betydelse. Vad värre var, så hade en av mina verktygslådor fått fötter och efter lite förfrågningar så kom det fram att Morts pojkvän hade lånat lådan med block- ring- och hylsnycklar och att den för närvarande befann sig tillsamman med honom i närheten av Kap Choeng, d v s ca 8 mil från Surin. Så batteribytet får jag skjuta på framtiden tills verktygslådan återbördats.

Någon hade också lånat min arbetslampa, en strålkastare med en hallogenlampa, som nu visade sig inte fungera. Ingen vet när, ingen vet hur och ingen vet var – som vanligt med andra ord. Ny lampa införskaffades, byttes och nu är arbetslampan i funktionellt skick igen.

Kanske byte av stötfångare?

Bilen hade också, som jag nämnt tidigare, berikats med ännu en skada. Hela den bakre stötfångaren var intryckt och min första tanke var att någon backat på något. Det visade sig dock att Mort blivit påkörd bakifrån i samband med en inbromsning. Sån’t kan ju hända den bäste och min försäkring täcker det mesta om motparten saknar försäkring, tänkte jag. Så jag frågade lite om vad som skett på olycksplatsen och fick veta att motparten var en gammal man som bett hemskt mycket om ursäkt och att Mort tyckt synd om honom och så var det inte mer med det. Inga uppgifter, ingenting där jag kan få ut någon ersättning. Jag känner mig också som en gammal man en sån här gång men vem fan tycker synd om mej?

Jag kanske låter lite negativ när jag beskriver tillvaron här men det finns många positiva vibbar också, som exv ett tilltalande klimat, överkomliga priser (1 liter diesel kostar ca 6,75 SEK) och en i övrigt behaglig tillvaro.

Åter i Surin

I går morse startade vi den sista etappen på resan, Bangkok – Surin. Den föregicks av ännu en natt med sömnproblem så det var två trötta resenärer som klev på tåg 71, med slutdestination Si Saket, strax före klockan tio på förmiddagen. Trots att det inte var några längre uppehåll eller andra störningar under resan, var vi mer än en timme försenade då vi äntligen anlände till Surin.

Företagssamma thailändare på tågstationen

Jag får en känsla av att tidtabellen är lite väl optimistisk. Optimism är väl sällan fel men realism är bättre i det långa loppet. Jag kan inte heller undgå att göra jämförelser mellan det snabbtåg vi åkt i mellan Sundsvall och Arlanda. På vissa avsnitt var tåget uppe i hastigheter strax under 200 kilometer i timmen. Här är det lite annorlunda, det handlar nog om minst femtio års skillnad. Ett gammalt diesellok som i någon enstaka nedförsbacke kanske kommer upp i femtio, sextio kilometer i timmen. Utöver hastigheten skiljer det även en del i komforten medan prisskillnaden kanske inte är så stor som man skulle kunna tro. 

Mormor träffar sitt första barnbarn

Från stationen till bostaden tog vi en tuc tuc och vi var framme mellan sex och sju på kvällen.

Där möttes vi av vår "hushållerska" och en mycket glad och lycklig Zippo. Det finns inte många mänskliga varelser som, med hela kroppen, kan uttrycka glädje på samma sätt som Zippo.

En stund senare dök resten av familjen upp och det mesta koncentrerades naturligtvis kring ”Nina”, barnbarnet som nu är ca tre månader och som vi nu fick se för första gången. För närvarande bor alla tre hos pojkvännens föräldrar i Kapchoeng. Hur framtiden ser ut och vilka planer som föreligger har jag bara vidrört lite försiktigt dock utan att ha blivit det minsta klokare. Pojkvännen arbetar för närvarande i familjens företag som traktorförare och utför plöjningsarbete mm i området runt Kapchoeng medan Mort är ”hemmafru” och tar hand om Nina.

Papayan är redan mogen

Efter en snabb överblick verkade det mesta vara intakt i huset och jag behövde endast byta ett lysrör i köket.

Efter en mer omfattande besiktning i dag på morgonen så frapperas jag första hand av hur allting vuxit på de fyra månader vi har varit i Sverige. Papayaträdet är fullt av frukter och alla andra träd och buskar har också skjutit i höjden.

Vid den ena husgaveln kan man lätt förledas att tro att några rumänska zigenare slagit upp sitt läger men kommer man bara lite närmare så inser man snabbt att den uppfinningsrike unga herr’n har hängt upp presenningar och annat som skyddar mot regn för att därunder försöka återställa sin motorcykel i ursprungligt skick. Yayas pappa och äldre syster har bidragit ekonomiskt för inköp av nya hjul och andra detaljer som försvann i samband med stölden som skedde strax innan vi åkte till Sverige.

Zigenare eller?

 I duschrummet visar fläkten symtom på någon allvarlig åkomma som ger sig uttryck i en hög och avvikande ljudvolym. Fläkten har jag köpt i Sverige och man kan ställa in så att den startar vid en viss luftfuktighet. När jag installerade den fanns inte sådana fläktar att köpa här. Hur utbudet ser ut idag tvingas jag väl undersöka nu.

Bilen har naturligtvis berikats med ytterligare en rejäl buckla. Denna gång på den bakre stötfångaren och om detta har jag för avsikt att återkomma med en mer detaljrik version.  

Att sätta färg på tillvaron….

En av grannarna i området har beslutat fixa till en av gavlarna på huset. Det har han bland annat gjort genom att måla fönsterkarmarna. I sanningens namn får jag tillstå att jag inte vet om han gjort det själv eller anlitat en ”målarfirma.”

I händelse av det sistnämnda så torde skäl för reklamation föreligga, d v s efter de regler som jag är van vid. Men det kan man glömma här, det är lite mer elastiska bestämmelser som gäller i Thailand.

Förhoppningsvis blir muren nästa projekt. Skulle ju knappast misspryda med lite puts och målarfärg.

Statsarkitekter, byggnadsnämnder och andra byråkratiska inrättningar har jag aldrig hört talas om, utan här är det fritt fram att bygga och måla som man själv tycker - på gott och ont.

Husinvigning hemma i byn...

Yayas yngsta syster har låtit bygga ett hus där hon dels skall bo dels driva sitt företag. Nu är huset i stort sett klart och i måndags var det någon form av invigning av huset. Det var ett hundratal personer, främst släktingar men också bybor, vänner och bekanta inbjudna. Närvarande var också nio munkar som välsignade huset enligt buddhistisk tradition.
Alla som var inbjudna förväntades överlämna en penninggåva, vilket också är en traditionell sedvänja. Penninggåvan överlämnades till en ”bokförare” som antecknade hur mycket var och en bidragit med.
Det hade inhandlats massor med mat, frukt och dryck och de flesta åt som om de inte sett mat det senaste halvåret. Inte nog med det, då man lämnade festen hade man en påse med både mat och dryck med sig hem. Mina tankar gick till de julgransplundringar som man var med om som liten, då fick man också en påse då festen var slut.
Systern kunde dagen efter notera att kalaset inte gått ihop om hon nu haft förhoppningar om det. Nettoresultatet blev en förlust på ca 20 000 bath.
Men hon har nu ett nytt hus med ändamålsenliga lokaler för att kunna bedriva sin verksamhet på ett bra sätt. Verksamheten har växt och fler och fler produkter tillkommer fortlöpande. Hon omsätter nu ett par hundratusen bath varje månad.

Renoverat och uppfräschat…

Under veckan har vi haft några hantverkare här. De har bland annat fixat till uteplatsen och målat grinden och järnstaketet på muren mot gatan. Det har inte skett helt utan komplikationer då Zippo också velat vara med. Att något är nymålat och färgen inte torkat är ingenting som bekymrar vår hund. Så i slutet av veckan var det lite zebra över honom, men vi hoppas att ränderna går ur.
Vi håller också på att förhandla om priset för att måla muren runt huset. Det är lite knepigt att anlita samma personer hela tiden då priset har en tendens att stiga med varje nytt uppdrag man vill ha utfört. Vi får se hur det går.
Själv är jag så gott som klar med kaklingen och iordningställandet av duschrummet. Det är bara några smärre detaljer kvar att fixa. Så till veckan är det projektet klart men det finns en hel del annat att sätta tänderna i så någon hängmatta blir det nog inte ännu på ett tag.

Det hinner hända en del när man är borta...

I vanlig ordning så var det en del behov av åtgärder som mötte mig när vi kom tillbaks. I entrén hade en av sektionerna till skjutdörrarna spårat ut vilket aldrig händer när jag är hemma. Å andra sidan är det lätt fixat för en händig kille.
Dammsugaren, som jag köpte i december dagarna innan vi reste till Sverige, hade också slutat att fungera. Stendöd, inte ljud men med kvitto och garantisedel i ordning känns det tryggt. Mikrovågsugnen har också lagt av men där är prognosen mycket dålig och det lutar förmodligen åt nyanskaffning.
Dammsugaren är köpt på Big C, ett varuhus som kan jämföras med ICA Maxi hemma. Efter att ha tillbringat mer än åtta år i Thailand hade jag inga illusioner om att det skulle bli en enkel historia att reklamera dammsugaren. Vid informationsdisken bad vi att få tala med någon från aktuell avdelning och efter ca tio minuter kommer det en tjej som knappt har styrfart när hon hasar fram utan att lyfta fötterna från golvet. Hela uppsynen lyser av ointresse, nonchalans och kompetensbrist. Hon kan inte bidra med någonting eftersom inte verkar veta ett dyft. Hon erbjuder sig dock att hämta någon som kan hjälpa oss. Efter ytterliggare tio minuter så kommer en ny sengångare och efter en stunds diskuterande erbjuds vi att lämna dammsugaren. Den skulle skickas till Bangkok för reparation och det skulle ta ca två månader. I det läget bad jag flickorna i informationsdisken ringa efter varuhuschefen som dök upp efter bara några minuter. Det visade sig att hon pratade lite engelska, nog för att vi skulle förstå varandra. Hon hade överraskande nog en västerländsk uppfattning om kundservice och vi kom överens om att Big C skulle skicka efter en ny dammsugare eftersom de var slutsålda för tillfället. Därefter skulle vi få byta vår dammsugare mot den nya och det skulle ta 7 – 10 dagar. Vi får väl se hur det går, i det här landet tar man inte ut något i förskott.