Förbrödringen som uteblev....

Hustrun har mycket att stå i hemma i byn. Just nu är hon engagerad i förberedelserna av ett bröllop där en av hennes släktingar skall ingå det äkta ståndet. Själv har jag inget större intresse att delta utan jag och Zippo stannar i sta’n.

Nu är det 17 dagar sedan jag inledde mitt asketiska leverne. Däri ingår det mesta om jag räknar bort tagelskjortan. Späkningen omfattar i stället 10 -12 kilometers daglig förflyttning på vår 2-kilometers bana och ca en timme i gymmet 3 - 4 gånger i veckan. Detta sker i kombination med total frånvaro av alkoholhaltiga drycker och mindre matportioner. Till min glädje kan jag konstatera att kroppen börjar inta acceptabla former och snabbt närmar sig ett acceptabelt BMI.

Som gräsänkling tycker jag att jag kan unna mig vissa förmåner och i går kväll beslöt jag mig för att åka in till centrum för att aväta en enklare middag. Det blev inga märkvärdigheter utan jag nöjde mig med något som vi i Sverige kanske skulle definiera som husmanskost. Det var dock ingen höjdare och vatten flaskan upplevde jag mest som ett illvilligt förlöjligande av mina försök att leva ett sunt liv.

Nyttigare än öl, sägs det

Det var ganska lugnt på sta’n och på restaurangen var så gott som samtlig bord lediga. Skall jag vara ärlig så påminde det mer om väntrummet hos tandläkaren än en restaurang. Men när jag var så gott som klar med min middag och bett att få in notan inträder ett gäng herrar bestående av fyra personer. Det skulle vara ett kraftigt understatement att påstå att de var berusade och det gick inte att ta fel, då det både syntes och hördes, att de var från ”Koskenkorvaland”. 

Det tog inte lång tid innan en av dem visade sig vilja inleda en dialog trots att de satt ca tjugo meter från mitt bord. ”Hurrata Ruotsi”. Jag var inte speciellt trakterad av att sitta och skrika på en restaurang vilket han tydligen insåg trots det rådande tillståndet och förflyttade sig på vingliga ben till mitt bord.

Jag konstaterade snabbt att han medförde en kraftig doft av starksprit och att minsta gnistbildning troligen skulle riskera att blåsa ut hela restaurangen. Jag betalade därför snabbt notan och lämnade kvickt riskzonen, dock inte helt oförberedd på att bli nedslagen av en tryckvåg.

Undrar hur de de finska herrarna mår i dag?

En minnesrik brölloppsdag...

I kväll firade vi vår sjätte bröllopsdag. I likhet med förra året gjorde vi det på Restaurang Sidney som jag alltid upplevt som den bästa restaurangen i Surin när det gäller västerländska rätter och pizzor. Men den här gången blev det en riktig flopp och det enda som höll hög klass var priserna.

Restaurant Sydney i dagsljus.

Vi beställde in en fruktdrink och en öl, en vietamesisk sallad och varsin varmrätt. Yaya valde sin favorit, stekt ankbröst och själv beställde jag en pizza Hawaii mest för att det brukar gå fort. Medan vi väntade på käket hade vi en diskussion om det var en servitör eller servitris som tagit emot beställningen. Vi kom väl inte fram till någon enig ståndpunkt direkt, så det var som vanligt kan man säga. 

Jag vill betona att varken hon eller jag har några fördomar i detta avseende utan det var bara en filosofisk diskussion.

Drickat kom in, salladen kom in och det gjorde även ankan, som fått sätta livet till för hustruns skull. Men av pizzan syntes inte ett spår. Efter 30 minuter påkallade jag servitörens/servitrisens uppmärksamhet och påtalade att jag var ganska hungrig och ville se pizzan på bordet inom tio minuter samtidigt som jag lite demonstrativt tryckte i gång mitt tidtagarur.

Inkastaren såg lite stel ut då vi gick

Med några sekunder tillgodo serverades pizzan av ägarinnan själv. Det räckte med en blick för att konstatera att det inte var en Hawaiian. Efter nästan elva år här borta så har jag lärt mig att inte brusa upp så jag förklarade lugnt på blandad engelska och thailändska att det nog var sista gången vi besökte detta ställe och att jag dessutom inte fortsättningsvis, med gott samvete, skulle kunna rekommendera alla mina utländska vänner att inta några måltider där.

För att riktigt demonstrera åt jag halva pizzan och bad att få den andra halvan i en doggy-bag till Zippo. Ägarinnan beklagade på alla sätt och vis och ville stå för hela middagen, men med det goda hjärta och oändliga tålamod jag besitter erbjöd jag mig att betala för ölen och fruktdrinken och hon högg direkt.

Att jag aldrig kan lära mig att hålla käften.

Den bröllopsdagen lär vi i alla fall komma ihåg några månader.

Hua Hin, dag 1...

Jag vaknade vid sjutiden i morse och kunde notera att det såg ut att bli en fin dag. Efter många om och men så fick vi liv i ungarna också och kunde avnjuta en alldeles utmärkt frukostbuffé i matsalen.
Efter frukosten drog jag på mig träningskläderna och körde ett pass på beachen. Allt var sig likt, hästar, lågvatten och nasare på stranden. Det blev ungefär nio kilometer i tungsprungen sand.
Efter en kortare återhämtning så åkte vi upp till Tropical Hill II för att kolla in Kents och Suns fritidshus.
Efter några telefonsamtal för att få vägen bekräftad (det var inte lätt att hitta) så kom vi fram till slut. De har ett hus i ett jättefint område strax nedanför ett högt berg, omgärdat med en hög mur och bevakat av vakter i det land som de flesta av oss kallar för leendets land.
Inom området finns bland annat en liten affär, en pub som också fungerar som klubblokal samt en pool. Området är ganska stort och det bor människor från flera europeiska länder där. En del bor där året runt medan andra, som Kent och Sun, nyttjar huset någon eller några månader per år.
Jämfört med svenska förhållanden så fukar det som en bostadsrättsförening.
På kvällen blev vi hämtade av Kent och Sun för vidare befordran till en liten exklusiv italiensk restaurang i utkanten av sta’n. Maten var helt okay och servicen var det inte heller något fel på men när man måste betala 240 bath för en stor flaska Chang beer och en halv förmögenhet för en föga märkvärdig måltid så drar man öronen åt sig.
Jag är inte snål, men här kändes det som om man kastade pengarna i sjön (och det kan man väl göra någon gång). Man äter mat med samma kvalité och smak samt öl för halva priset på de flesta av restaurangerna i sta’n.
Med andra ord, Restaurang Roccia är inte någonting jag rekommenderar. En middag där kostar lika mycket som tre middagar på vilken annan restaurang som helst inne i sta’n. Jag har full förståelse för att det var glest besatt med gäster. Nu uttryckte jag mig lite diplomatiskt, vi var de enda gästerna den här kvällen.
I vilket fall som helst blev vi mätta och belåtna och vi avslutade kvällen med en Cuba Libre på vårt hotell.

Besök från Sverige...

Under veckan har vi haft besök av Janne och Kim från Bosvedjan. De är här för att fira jul och nyår i sitt hus i Kapchoeng. Janne har också haft en del problem med sitt bygge. Allt har inte utförts på överrenskommet sätt och påtalade brister har inte heller åtgärdats. Dessutom fick de problem med vattentillförseln när de kom, men det har de löst genom att koppla in sig på det ”kommunala” nätet.
De tog sig i alla fall tid att hälsa på oss och på onsdag hade vi fixat lunch och middag hemma och det blev en trevlig kväll. På torsdag var det besök på Big C Supercenter som gällde och där hade varken Kim eller Janne varit tidigare. Vi gjorde även en sväng på IQ, ett stort byggvaruhus med ett enormt sortiment av det mesta. Det blev Janne imponerad av.
Vi avslutade dagen med ett restaurangbesök och valet föll på Farang Connection, som har en del västerländska rätter på menyn. Med thailändska mått mätt så är det inte direkt billigt att äta där men vi var inställda på att vi ville ha lite extra. Janne slog på stort och beställde en soppa som förrätt medan jag gick direkt på varmrätten, en Gordon blue. Janne valde samma varmrätt och den kom in före soppan vilket antagligen berodde på att servitrisen inte fattat vilken soppa Janne beställt. Hon kom därför in med två konservburkar och uppmanade Janne att välja en av dem och så småningom så kom soppan på bordet.
Hustrun, Kim och barnen gnällde över priserna och beställde stekt ris med några tillbehör trots att jag stod för notan. Det blev mest ett petande i matten, ingen höjdare hos någon och den Gordon blue man serverade var utan konkurrens den sämsta jag ätit. Detsamma gällde Janne så det mesta fick vi med oss i en doggy bag till Zipo. Jag var tveksam till om han skulle äta det men efter en viss tvekan och misstänksamma ögonkast så gick det ner morgonen efter. På fredag återvände Janne och Kim till Kapchoeng och de åkte med Yaya till Prasat där de kollade Yayas hus varefter de åkte vidare med bussen hem till sin by.