Hemresan från Hua Hin...

Klockan sju var det allmän väckning och jag kunde konstatera att min förkylning hade tilltagit vilket inte alls kändes bra då jag hade mer än 60 mils körning framför mig. Kvällen före hade det kommit fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär var vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.

Hua Hin, dag 4...

Vi vaknade till ännu en regnig morgon så efter frukosten var det kulturella utsvävningar som gällde. Yaya hade talat med receptionen och fått tips på några sevärdheter.Själv tänkte jag överraska med ett besök på den flytande marknaden. När jag svängde av mot marknaden såg Yaya skylten och talade om att marknaden var stängd för tillfället, det hade de berättat i receptionen. Så var det med den överraskningen. Vi åkte därför till ett museum som heter Plearn Wan men det var ingen höjdare, varken för mig eller den övriga familjen. Därefter skulle vi besöka ett palats som Yaya fått tips om men hon hade inte memorerat vägen så vi hittade aldrig dit. När vi kom tillbaka till hotellet så sken solen igen och Jag tog en motionstripp, Yaya och Mijo gick ner till Beachen medan Mort och Rem var trötta efter de kulturella upplevelserna och därför vilade ut på rummet. Vi hann också med att bada i hotellpoolen när vi kom tillbaks. På kvällen åt vi vår sista middag i Hua Hin för den här gången, på en liten restaurang i närheten av Hotel Hilton. De hade rimliga priser på både mat och dryck och det smakade verkligen bra, alla var nöjda. Vi avslutade kvällen på nattmarknaden varefter Yaya och jag gick tillbaks till hotellet för att packa och i övrigt förbereda hemresan dagen efter. Ungarna blev kvar ett tag men de var väl medvetna om att reveljen skulle gå klockan sju på morgonen så det blev inte alltför sent för dem heller. Sammanfattningsvis hade vi några trevliga dagar i Hua Hin men tiden gick väldigt fort och två dagar går ju bort för resan fram och tillbaks också. Nästa gång skall vi nog prova någonting på östkusten, mellan Rayong och Trat.

Hua Hin, dag 3....

I morse vaknade jag av några rejäla åskknallar och kunde konstatera att regnet öste ner och vinden ven där ute. På balkongen hade jag hängt träningskläderna och ställt ut skorna. Genomblött är en kraftig underdrift och det var rena turen att vinden låg åt rätt håll så att kläderna blåste in på balkongen och inte ut över hotellets parkering. Med tanke på vädret så var det i vilket fall som helst inte aktuellt med någon motionstripp på morgonen.
Efter frukosten så besökte vi Market Village, ett komplex med flera stora varuhus där det handlades en del, framför allt kläder.

Familjen är missbrukare av papayasallad och i dag så det blev ett återfall på lunchen. Själv gick jag ut och fick mig en pizza.
Middagen åt vi senare på en liten trevlig restaurang inte långt från hotellet. Efter det så var det nattmarknaden som gällde och även där så var det i första hand kläder som stod överst på önskelistan.

Utbudet är i stort sett obegränsat och det mesta finns att köpa. På vissa ställen behövde man inte ens pruta, det sköter säljaren om. ”The price is 180 bath, but for you sir only150 bath”.
Att det är svårt att hålla ihop en liten grupp på fem personer fick vi också erfara, då jag kom ifrån de övriga. Det kan ju naturligtvis bero på att vi är intresserade av olika varor och då är det lätt att stanna för länge i något stånd. Nu är det ju inget problem då alla vet var vi bor.
Jag var i alla fall tidigast till hotellet men när jag frågade efter nyckeln till rummet fanns den inte i receptionen. Jag kollade naturligtvis om någon av ungarna var hemma och hade tagit båda nycklarna men så var inte fallet. Receptionisten skickade en ”Bell Boy” för att kolla att jag inte glömt nyckeln på rummet, vilket jag inte gjort. Efter några minuter kommer samma ”Bell Boy” med nyckeln och med ett leende på läpparna så påstod han att jag sagt fel rumsnummer när jag ville ha nyckeln. Det föranledde naturligtvis mej att förklara att man inte kan lita på fruntimmer (i receptionen var det två stycken) men han vidhöll att jag sagt fel nummer.
Då lät jag bilan falla och frågade varför de skickat honom till vårt rum om jag sagt fel rumsnummer. Det funderar han säkert fortfarande på, för en thailändare kan aldrig tillstå att han har fel.

Så småningom så kom även resten av familjen hem och jag kunde gå till sängs med ett leende på läpparna då jag tänkte på damerna i receptionen. I morgon kanske jag skall begära kvitto då jag lämnar nyckeln?

Hua Hin, dag 2...

Nu känns det att man har ”semester” eller vad jag nu skall kalla vår vistelse i Hua Hin. Här bor man på sjätte våningen och jag har inte hört en tupp på tre dagar. Vi vaknar vid åttatiden och får sätta blåslampa i röven på ungarna så att de inte missar frukosten. De här tre skulle nog inte vakna om ett expresståg drog genom rummet.
Tyvärr så har jag drabbats av hosta och heshet och mår inte riktigt hundra men det blev en tripp efter stranden ändå och i dag gick jag ända bort till slutet av beachen innan jag vände. Jag uppskattar sträckan till ca 12 kilometer och det tog ganska precis två timmar.
Familjen besökte templet på berget som ligger i den södra änden av beachen och där det vimlar av apor.
På kvällen var vi bjudna på grillparty hos Kent och Sun tillsammans med några andra familjer. Det var nog runt trettio personer med barnen inräknade. Sun hade köpt en kareokeanläggning så barnen (och en del av de vuxna) hade jättekul.

Vi åt och drack gott till sent på kvällen då vi återvände till hotellet.

Hua Hin, dag 1...

Jag vaknade vid sjutiden i morse och kunde notera att det såg ut att bli en fin dag. Efter många om och men så fick vi liv i ungarna också och kunde avnjuta en alldeles utmärkt frukostbuffé i matsalen.
Efter frukosten drog jag på mig träningskläderna och körde ett pass på beachen. Allt var sig likt, hästar, lågvatten och nasare på stranden. Det blev ungefär nio kilometer i tungsprungen sand.
Efter en kortare återhämtning så åkte vi upp till Tropical Hill II för att kolla in Kents och Suns fritidshus.
Efter några telefonsamtal för att få vägen bekräftad (det var inte lätt att hitta) så kom vi fram till slut. De har ett hus i ett jättefint område strax nedanför ett högt berg, omgärdat med en hög mur och bevakat av vakter i det land som de flesta av oss kallar för leendets land.
Inom området finns bland annat en liten affär, en pub som också fungerar som klubblokal samt en pool. Området är ganska stort och det bor människor från flera europeiska länder där. En del bor där året runt medan andra, som Kent och Sun, nyttjar huset någon eller några månader per år.
Jämfört med svenska förhållanden så fukar det som en bostadsrättsförening.
På kvällen blev vi hämtade av Kent och Sun för vidare befordran till en liten exklusiv italiensk restaurang i utkanten av sta’n. Maten var helt okay och servicen var det inte heller något fel på men när man måste betala 240 bath för en stor flaska Chang beer och en halv förmögenhet för en föga märkvärdig måltid så drar man öronen åt sig.
Jag är inte snål, men här kändes det som om man kastade pengarna i sjön (och det kan man väl göra någon gång). Man äter mat med samma kvalité och smak samt öl för halva priset på de flesta av restaurangerna i sta’n.
Med andra ord, Restaurang Roccia är inte någonting jag rekommenderar. En middag där kostar lika mycket som tre middagar på vilken annan restaurang som helst inne i sta’n. Jag har full förståelse för att det var glest besatt med gäster. Nu uttryckte jag mig lite diplomatiskt, vi var de enda gästerna den här kvällen.
I vilket fall som helst blev vi mätta och belåtna och vi avslutade kvällen med en Cuba Libre på vårt hotell.

Resan till Hua Hin...

Vi kom iväg prick klockan åtta i går morse. Yayas pappa bor i vårt hus under tiden vi är i Hua Hin och han ser till att Zippo får mat och vatten. Han sköter också om blommor och buskar och ser förhoppningsvis till att de är vid liv då vi återvänder. Inledningsvis var det inte så mycket trafik men ju längre fram på dagen och desto närmare Bangkok vi kom så ökade trafiken men det flöt på bra. I Bangkok blev jag lite osäker på hur vi skulle köra och bad ungarna ge mig kartboken som alltid legat i fickan på stolsryggen.
Nu var den borta, men ingen vet hur och ingen vet när. Ibland är det lite irriterande med andarna som hemsöker oss och drar i väg med saker, för det måste väl vara andar?
Nu ordnade det sig ändå och jag körde lite på ren känsla. Det är drygt tre år sedan vi åkte den här vägen så man får väl acceptera att man inte kommer ihåg alla detaljer.
Från Bangkok till Hua Hin var det sedan raka spåret och vi landade på hotellparkeringen klockan 17.10 ca.
Efter det att vi hade installerat oss på rummen så tog vi en promenad och noterade att en del förändringar skett sedan vi var här senast men kommersen pågick som vanligt. Vi letade reda på en liten restaurang där vi åt en god middag till ett överkomligt pris. 1040 bath för 5 personer och då ingick en Irish Coffee till familjens överhuvud.Sedan var det inte mer att göra än att gå hem och sova. Men trots tröttheten kollade jag matchen mellan Fullham och Liverpool men somnade strax efter att Liverpool gjort 2-0.

Nu bär det av till Hua Hin...

I morgon bär det av till Hua Hin för en veckas avkoppling. Jag räknar med att det tar ca nio timmar inklusive pausar, men mycket beror naturligtvis på trafiken. Det är söndag och trafiken, i riktning mot Bangkok, brukar vara tät. Vi försöker komma iväg runt klockan åtta så att vi slipper den västa trafiken.
Det var fullbokat på Grand Plaza där vi brukat bo och nu provar vi City Bech Resort som ligger centralt i Hua Hin. Det är tre år sedan vi var där senast så det skall bli kul att se om det förändrats.

Har jag tillgång till Internet så kanske det blir någon rapport under veckan.

Phuket – ett paradis på dekis?

Jag får nog tillstå att jag är lite besviken och desillusionerad. På bara två år har förändringarnas vindar blåst över ön.
Det kändes inte som vi återvände till något utan mer som att vi kom till något annat och annorlunda.
Nu tycks det bara handla om att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt från godtrogna och lite naiva turister.
Tuc tuc-förare, restaurangägare, affärsinnehavare, skräddare, souvenirförsäljare etc verkar bara ha ett mål i sikte. Det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast möjliga tid.
Prisökningar på 50 -100% på två år är mer vanliga än ovanliga.

Jag förvånas över att svenskägda restauranger som Buffalo, Two Chefs, Kalsson´s, 2 gether m fl är mer eller mindre fullsatta kväll efter kväll.
Åker svenskar 8000 km för att äta svensk mat? På dessa ställen serveras köttbullar, pannkaka och andra svenska rätter, men även à la carte av bra kvalitet men till höga priser.
På de flesta thairestaurangerna tar man 75 – 80 bath för en Chang öl (66 cl), på 2 gether får man betala 180 bath för samma flaska. Hemma i Surin kostar flaskan 33 bath på affären.

Restauranger med levande musik är också dyrare än de som inte har levande musik.

Kata Garden och PM restaurang i norra Karon är exempel på restauranger med bra underhållning.

De som säljer souvenirer, kläder, kopior av klockor, kläder, väskor mm är rent hutlösa när man frågar om priset. Öppningspriset kan ligga på 600 bath för en livrem och när prutandet är klart så har man kanske kommit ned till 200 bath om man inte verkar allt för angelägen.
En hel del av de som säljs på beacherna finns dessutom att köpa på varuhusen till mycket lägre priser.

Fortsätter den här utvecklingen binder man ris åt sin egen rygg, för jag har svårt att tänka mig att svenska turister åker till Thailand för att betala ”svenska” priser.
Vädret var också sämre än normalt vid den här årstiden. Några dagar var det mulet och vid några tillfällen regnade det också. En dag fick vi även känna av monsunvindarna.

Då passade vi på att besöka Lotus, Big C och Central festival. Vi var även in till Phuket City där vi handlade på Robinson och Ocean, två varuhus som säljer märkeskläder bland annat.

Solade gjorde vi till största delen på Karon Beach men vi åkte även ned till Hat Nai Harn och Laem Phrom Thep en dag. Hat Rawai och Ao Chalong, Wat Chalong samt Big Buddha hann vi också med innan vi styrde färden hemåt.
Några reflektioner är att trafiken har ökat oroväckande och nya hotell och restauranger verkar skjuta upp som svampar ur marken. Många svenska turister uppför sig som om svenska trafikregler gäller även i Thailand. Det är med hjärtat i halsgropen man ser hur de skjuter ut barnvagnen före sig på övergångsstället.

Här har inga gående företräde och det är många gånger ren tur att det inte händer mer än det gör.

En ny grupp av turister som man la märke till var ryssarna. För två år sedan var det ovanligt, nu vimlar det av dem och inte prutar de heller.

Tuc tuc-förarna är ett släkte för sig och det hjälper sällan om man har en adress dit man ska eller till och med en karta, det blir oftast problem ändå. En del av dem hinkar i sig alkohol mellan körningarna så det är inte helt riskfritt att anlita dem heller.

Vi bodde på ett litet hotell som heter Baan Porn Tawan och som ligger ca 4 minuters gångväg från stranden i Karon. Hotellet, som har tre våningar och nio rum, drivs av en familj, som vi känner sedan tidigare.
Vi betalade 1 200 bath exkl frukost per dygn.

I Hua hin betalade vi 800 bath på Golf Inn Hotel.
Utgifter för måltider, nöjen och några inköp av kläder och presenter hamnade runt 40 000 bath och resan (ca 5 200 km med bil) kostade 7 000 bath i drivmedel.
16 dagar inkl resdagar för totalt 64 500 bath, vilket blir ca 12 900 kr i svenska pengar, för två personer är väl inget att säga om.
Många har frågat om bra restauranger men jag aktar mig för att peka ut någon särskild framför någon annan, olika personer upplever mat och service på olika sätt. De sju restauranger som ligger omedelbart norr om fotbollsstadion i Karon har vanligtvis bra mat och bra priser. Vi åt några gånger på Lamai, som en av restaurangerna heter.

Jag har prövat mig fram vad gäller skräddare och den jag kan rekommendera är Mr Tony på Armani Fashion. Han håller till på Patak Road 127/15, Karon Beach (ca 400-500 meter norr om fotbollsstadion).
Tony står till höger på bilden och hans yngre bror som står till vänster jobbar som "inkastare"

Jag har rekommenderat honom åt flera personer och alla har varit nöjda.
Gå gärna dit, kolla kvalitén på tyger och begär ett pris. Efter det att ni fått priset kan ni hälsa från Rolf och Yaya så blir det en viss rabatt beroende på hur mycket ni beställer.











De sista bilderna är tagna på Laem Phrom thep och Big Buddha (som är 45 meter hög)

Nu är vi tillbaks i Surin och det gamla ordspråket håller än, ”borta bra men hemma bäst”.

Hua Hin - Phuket

Uppe med tuppen, packat och betalt på hotellet och tankat bilen, sedan bar det av. Det är, vad vi svenskar kanske skulle kalla motortrafikled, hela vägen ned till Surath Thani, ca 400 km och det är tre år sedan jag senast körde den här vägen. Vägbanan har blivit mycket sliten på sina ställen, framför allt den vänstra filen där företrädesvis den tyngre trafiken färdas.
Efter Suhrat Thani så blir vägen smalare och vi har mötande trafik nästan hela vägen till Phuket. På många ställen har man påbörjat arbetet med att bredda vägen så att den blir fyrfilig, vilket kanske kan vara klart om två-tre år.
Efter det att vi passerat över bron till Phuket tätnade trafiken mycket påtagligt. Sträckan mellan Karon och bron har tidigare aldrig tagit mer än ca en timme. Idag tog det nästan två timmar och humöret var väl knappast på topp när vi anlände till hotellet.
Vi bor på ett litet familjeägt hotell som heter Baan Porn Tawan och incheckningen var en ren formalitet som klarades av fortare än det tar att skriva det.
Efter att ha tagit rummet i besiktning bytte jag om till träningskläder och drog iväg på en sjukilometers repa.
Därefter packade vi upp och jag besökte ett internetcafè. Jag tittade även in hos ”min” skräddare och på den ”resebyrå” som vi nyttjade under de tre åren i Karon. Det blev en hel del att prata om.
På kvällen åt vi middag på en restaurang som vi frekventerade ganska ofta då vi bodde i Karon. Det var kul att träffa Mee, en fd kickboxare som jobbar som ”inkastare” och ägarinnan till restaurangen. Det kändes att glädjen var ömsesidig.
På den negativa sidan noterade vi att priserna dragit iväg åt fel håll, inte enbart vad gäller mat och dryck utan aven Tuc-Tuc-åkandet.

Surin - Hua Hin

Vi kom iväg från Surin strax efter klockan sju på söndag morgon. Hyfsat lite trafik men många vägarbeten. Vi passerade genom Bangkok vid 12-tiden och efter att ha tagit en paus för lunch fortsatte vi mot Hua Hin. Det var lika mycket vägarbeten söder om Bangkok också men det flöt på bra och strax efter klockan tre anlände vi till hotellet.
I Hua Hin har vi några hotell som vi brukar välja mellan. Idag blev det Hotel Golf Inn, vid järnvägsstationen. Om vi stannar mer än en natt så brukar det bli Grand Plaza, mest för att de har pool och ett härligt frukostbord.
Efter några timmars vila på rummet så kollade vi runt lite i sta´n och åt middag på en liten restaurang på ”torget” snett emot postkontoret.
Det är drygt två år sedan vi var i Hua Hin senast och det jag reagerade mest på var priserna. Här är priset mer än dubbelt så högt som i Surin på samma varor. Å andra sidan är utbudet betydligt större i Hua Hin, mycket av det som säljs här finns inte att köpa i Surin.
Jag kollade in lite skjortor och andra plagg och kanske det blir affär på hemresan.
Eftersom vi har drygt 600 km kvar att köra i morgon så blev det en tidig kväll.

En ny dag....

En ny dag har grytt. Klockan är runt 8.15 och jag har just kommit tillbaks från en promenad/joggingtripp.
Termometern visar 21,7 grader (Brrrrrr) och solen har påbörjat sin vandring från den ena sidan av himlen till den andra.
Min pedometer visar att jag tillryggalagt 9,98 km, gjort mig av med 557 calorier och att det tog 1 timme, 35 minuter och 25 sekunder och 12 228 steg att göra detta.

På söndag morgon åker vi söder ut, jag och Yaya. Barnen går i skolan så de stannar hemma den här gången. Bangkok, Hua Hin, Kanchanaburi och Phuket står det på marschordern.
Jag gruvar mig lite för trafiken i Bangkok annars är det inga större problem att köra bil i Thailand när man har vant sig.
I Bangkok gäller det att veta vart man ska annars kan det bli helt fel.

Kameran, datorn och USB-minnet följer med så det kanske blir lite löpande rapportering från resan, vi får se.