Att ligga på sjukhus i främmande land....

När man bor i ett främmande land finns inget naturligt skyddsnät om man blir sjuk eller råkar ut för en olycka och efter 45 dagar så upphör hemförsäkringen att gälla. Så från den 46:e dagen och fram till dagen för planerad återresa har jag täckt upp med en reseförsäkring. Under de nästan tio år jag bott i Thailand har jag varit lyckligt skonad från några händelser som krävt några större vårdinsatser. Det har på sin höjd handlat om någon infektion eller inflammation där det räckt med ett läkarbesök och medicinordination. I dessa fall har kostnaderna varit så pass blygsamma att jag avstått från några krav på mitt försäkringsbolag.

Bättre har man ju mått

I veckan som gick ändrades helt plötsligt förutsättningarna då jag var så pass dålig att jag måste läggas in på sjukhus.

Den stora skillnaden jämfört med svenska förhållanden är att man slipper bli sittande i ett väntrum på en akutavdelning, här slussas man vidare direkt till rätt avdelning utifrån den diagnos man fått eller utifrån de symtom man beskriver dock via röntgenavdelningen.

Innan jag åkte från bostaden hade jag sammanställt alla väsentliga uppgifter som namn, ålder, försäkringsbolag, symtom, när symtomen började o s v i ett dokument vilket jag överlämnade vid ankomsten till sjukhuset.

Efter röntgen placerades jag i ett så kallat VIP-rum med egen toalett och dusch samt TV, kylskåp och vattenkokare. Rummet var också utrustat med AC och det fanns även en bred säng så att en eller flera anförvanter kan övernatta.

Provtagningarna påbörjades omedelbart och medicineringen inleddes snabbt med koksalt och antibiotika intravenöst samt smärtlindrande och febernedsättande medicin.

Det serveras ingen mat genom sjukhusets försorg utan någon restaurangägare går runt och tar upp beställningar och levererar sedan mot kontant betalning. Nu var detta inte aktuellt för mig då jag helt saknade aptit.

Det är väl bemannat och jag upplevde ingen som helst stress hos personalen. Det förekommer inte heller någonting som påminner om de svenska ronderna med en större folksamling som drar från säng till säng. Här kommer endast doktorn tillsammans med en sköterska och han har ingen brådska utan ger en den tid man anser att man behöver för att få svar på sina frågor.

Då jag hade hög feber svettades jag en hel del och man bytte sängkläder och sjukhuskläder fyra gånger under natten.

VIP-rum med TV och kylskåp

På morgonen hade febern gett med sig och blodtrycket var normalt så jag blev utskriven och fick även en påse med mediciner att intagas enligt ordination.

Dagen före hade jag betonat att det var viktigt att sjukhuset kontaktade försäkringsbolaget för att få en betalningsgaranti utställd. Det hade man naturligtvis inte gjort utan man ville ha min hjälp med att kontakta försäkringsbolaget och efter många om och men så kunde jag förmedla en kontakt där de kunde tala thailändska eftersom ”kassören” inte kunde tala engelska.

Till slut kunde jag i alla fall lämna sjukhuset och återvända till bostaden utan att jag känner mig botad. Återbesök nästa söndag

Åter på banan efter infektionerna....

Byggnader i parken.

Nu har vi äntligen hämtat igen oss från luftrörsinfektionerna och kommit igång med motionerandet. Innan det var färdigt så var nästan hela familjen smittad. Själv åkte jag på en repris också, och den var värre än den första varianten. Det känns att man förlorat mycket krafter och det kommer säkert att ta sin tid innan jag kommit tillbaks på samma nivå konditionsmässigt som jag låg på innan jag drabbades av infektionen. Det blir ju också lätt att man uppnår samma vikt som en full rissäck och dessutom börjar se ut som en sådan utan motion.

Några cyklister på banan.

Tyvärr så lyckades vi smitta ned Christer och Noj också, men de verkar nu vara på bättringsvägen.

Full fart i "maskinerna"

Strax före årsskiftet var man klar med upprustningen av motionsparken och nu är både joggingbanan och cykelbanan nyasfalterade. Det är bara att hoppas att det är bättre kvalité på jobb och material den här gången. Att asfaltera om var tredje år håller ju knappast i längden. Man har också utökat antalet maskiner för muskelträning och färdigställt flera planer för basketball. Men man kan också se att klimatet, sol, värme och regn sliter hårt på de byggnader och annat som uppförts i parken.
Vi kan i alla fall notera att det blivit en populär plats för människor som vill hålla kroppen i trim, då det är hundratals personer som utnyttjar anläggningen varje dag. Tidigt på morgonen och på eftermiddagarna då solen är på väg ned är det full fart på aktiviteterna. Det är en festlig blandning av åldrar och kroppsformer, olika tekniker att förflytta sig och inga som helst krav på moderiktiga kläder och skor. Folk springer, cyklar, joggar, promenerar, skuttar och hasar sig fram utan att lyfta fötterna. Att ta sig framåt medels hasning verkar vara ett nationellt drag hos den kvinnliga befolkningen i landet även om det finns undantag.

Nu är det riktigt förkylt.....

Förkylningen vill inte släppa och nu rasslar det riktigt störande i luftrören. Det finns ingen anledning att förlänga plågan eller att i värsta fall förvärra tillståndet utan det bar av till sjukhuset i morse.

 

Man visar upp patientkortet, blir registrerad, vägd och blodtrycket kollas någon minut efter det att man kommit in genom sjukhusets entré. Några minuter senare var det dags att träffa läkaren, samma en som, enligt lungkliniken i Sundsvall, ställde en felaktig diagnos förra gången det begav sig.

Hon kände igen mig (very handsome man) och efter några få frågor om mitt tillstånd och mina symtom så blev det snabb förflyttning till röntgenavdelningen. Efter några minuters väntan på att röntgenplåten framkallades så blev det ett nytt besök hos läkaren som utifrån röntgenbilden förklarade vad jag hade för problem och om jag förstod det rätt så handlar det om en luftrörskatarr.

Efter ca fem minuters syrgasbehandling, avhämtning av en plastkasse med medikamenter, röntgenplåten och en inhalator samt betalning för röntgen, behandling och medicin så kunde jag lämna sjukhuset ca 35 minuter efter det att jag kom dit.

Nu har jag för vana att, via Internet, kolla vad de vill att jag skall proppa i mig innan jag gör det och noterade då att en av medicinerna innehöll en substans (Amoxicillin) som i Sverige tidigare ingått i nu avregistrerade läkemedel. Normalt börjar ju klockorna ringa men är man riktigt dålig – och det är jag - då äter man och tiger och hoppas att man mår bättre i morgon.

Nästan frisk...

Det var en riktig influensa vi åkte på. Yaya har varit på sjukhuset och fått en spruta med antibiotika och en med B-vitaminer så hon är frisk nu. För min del så har hostan och halsinfektionen gått över men jag har fortfarande problem med ögonen även om det inte är lika besvärligt som tidigare. Jag har inget minne av att jag drabbats på ett liknande sätt tidigare

Vissen - är bara förnamnet

Det har varit en lång och jobbig natt med hosta, rinnande näsa och halsont. Tiden hos tandläkaren fick avbokas och i stället blev det ett sjukhusbesök. Där gick det undan, anmälan i receptionen, vikt- och blodtryckskontroll och läkarundersökning tog mindre än tio minuter. Diagnos – halsinfektion. Efter det fick jag vänta på att medicinerna skulle iordningställas och vanlig ordning så blev det en bärkasse med blandade preparat.
Läkaren tog 200 bath för undersökningen och utskrivningen av receptet och medicinerna kostade 337 bath, en dryg hundralapp i svenska pengar och hela proceduren var avklarad på mindre än 15 minuter.
Efter att ha kollat de utskrivna medicinerna på Internet så nöjer jag mig med att endast ta antibiotikan, resten spolas ned i toaletten.