Mäns våld mot kvinnor....

SVT:s dokumentär "Älska mig för den jag är" om artisten Josefin Nilsson och den utdragna misshandel som hon utsattes för har väckt stark debatt den senaste veckan.

Nu har även justitieminister Morgan Johansson uttalat sig i frågan.

Johansson klumpar ihop landets alla män och menar att "vi män" måste ändra på oss. I en intervju med TT menar han att problemet i grunden handlar om ett "strukturellt förtryck" i Sverige och att det krävs en attitydförändring bland "oss män" för att våldet ska upphöra.

– Det är vi män som måste förändra oss, säger han till nyhetsbyrån.

Jag tar naturligtvis avstånd från allt våld, men jag tycker att det är fel att klumpa ihop Sveriges alla män då det är ett mindre antal män som står för dessa handlingar.

Tänk vilket liv det skulle bli om någon ansåg att Swedbanks nu avsatta VD och koncernchef, Birgitte Bonnesen, skulle vara ett exempel på att alla kvinnor är olämpliga på höga befattningar.

Men Sveriges Justitieminister kan häva ur sig vilka uppfattningar som helst utan att någon reagerar.

Årskrönika 2016...

Vi har nu lämnat 2016 bakom oss. Ett på många vis omtumlande år, ett år där vi bland annat fick uppleva ett folkligt uppror mot etablissemanget, inte bara en gång utan två gånger.

Jag har tittat i backspegeln och finner några händelser värda att kommentera. Det finns alldeles säkert massor av flera händelser som är förtjänta av att belysas i en årskrönika men för min del har dessa händelser fastnat i mitt minne.

Den 10 januari gick artisten David Bowie ur tiden 69 år gammal.

I början av året hette det från Swedbanks styrelseordförande Anders Sundström att banken tagit steget mot ”nästa nivå”. Vd:n Michael Wolf fick därför sparken men lämnade inte sin befattning barskrapad precis. Det tog inte lång tid innan media avslöjat lögnen om ”nästa nivå”, det handlade egentligen om oegentligheter och Wolf var polisanmäld. Det framkom även att Styrelseordföranden och Vd:n inte kommit så bra överens vilket bidragit till uppsägningen. Bankens ägare reagerade och plötsligt handlade det om vilket förtroende man hade för Anders Sundström. Det visade sig att förtroendet var mycket begränsat och även Sundström fick lämna sitt uppdrag. Knappast barskrapad han heller.

I slutet på februari fick den svenska aktrisen Alicia Vikander ta emot en Oscars för sin roll i filmen ”The Danish girl”. Senaste en svensk skådespelare rodde hemmen Oscars var för 41 år sedan och då hette skådespelerskan Ingrid Bergman.

April var en sorglig månad på ett personligt plan. Den 3 april lämnade Zippo oss efter några månaders sjukdom. Han var en trogen gårdvar och han var drygt 10 år vid sin bortgång. Det var en smärtsam förlust.

Den 21 april lämnade artisten Prince jordelivet alldeles för tidigt. Han var bara 57 år gammal.

I maj hamnar Miljöpartiet i en djup förtroende kris vilket fick till följd att språkröret Åsa Romson fick avgå. Att just hon fick avgå berodde sannolikt på de grodor som med jämna mellanrum hoppat ur käften på henne. De föga genomtänkta uttalandena och kommentarerna gjorde att hon förlorat förtroendet hos väljarna men även internt. Det kan tyckas ganska märkligt att inte även Gustav Fridolin kastades ut i kylan med tanke på att det var han som hade förordat den islamistiske bostadsministern Mehmet Kaplan i regeringen. Han stod också för några fumliga uttalanden när Islamisten Yasri Kahn vägrat skaka hand med kvinnor.

Den 23 juni hände det som aldrig skulle kunna hända då Storbritanniens befolkning röstade för utträde ur EU. Brexit var ett faktum och det Europeiska etablissemanget satte rödvinet i vrångstrupen. Förhandlingarna om utträdet kommer dock att ta avsevärd tid.

Efter det att Sveriges utrikesminister farit land och rike runt för att ragga röster för en plats i FN:s säkerhetsråd så blev det i slutet på juni klart att Sverige lyckats få en av de prestigefyllda platserna. Det återstår naturligvis att se vad den svenska feministiska utrikespolitiken kan få för genomslag.

Frankrike har varit utsatt för flera attentat kopplade till islamistiska terrorister. På Nationaldagen var det dags igen. Den 14 juli dödades över 100 oskyldiga mäniskor och fler än 200 skadades, flera mycket svårt, under firandet av Nationaldagen på strandpromenaden i Nice. En vettvillig islamist körde med berott mod in i människomassorna med en stulen lastbil.

I mitten på juli genomfördes ett misslyckat kuppförsök i Turkiet i syfte att ta över makten och avsätta president Erdogan. Enligt, inte helt bekräftade uppgifter genomfördes kuppförsöket av missnöjda och regeringskritiska militärer. Under striderna dödades nästan 300 personer. Presidenten har använt händelsen som ett svepskäl för att utöka sin makt och startad en utrensning av meningsmotståndare i medier och inom den offentliga sektorn. Enligt uppgift skall ca 40 000 personer ha gripits. Presidenten har även använt kuppförsöket som förevändning för att öka sin makt genom en ny författning där flera av parlamentets och regeringens befogenheter tas över av presidenten.

I slutet av juli avled två svenska politiker som var av den ”gamla stammen”. Den f d Centerpolitikern och statsministern Torbjörn Fälldin avled den 23 juli i en ålder av 90 år. Tre dagar senare avled den f d partiledaren C H Hermansson 98 år gammal.

I augusti vann det svenska damlandslaget i fotboll silver efter förlust mot Tyskland i OS-finalen. En fantastisk prestation. I samma OS vann Sarah Sjöström tre medaljer, en av vardera valören. Sarah som bara är 23 år har framtiden för sig.

Den 13 oktober avled Thailands Kung, Bhumibol Adulyadej efter en lång tids sjukdom vid en ålder av 88 år. Han var sonson till, den i Sverige välkände Kung Chulalongkorn. Vid sin bortgång hade han varit Thailands kung sedan den 9 juni 1946. Med mer än 70 år på tronen är han den regent som suttit längst. Jag har sedan 2002 tillbringat den största delen av min tid i Thailand och jag har aldrig hört någon säga ett ont eller kritiskt ord om kungen. Han var älskad som en gud och sörjs nu av det Thailändska folket. Han har efterträtts av sin son, Kronprinsen Vajiralongkorn som den 1 december accepterade att bli Thailands kung.

Donald Trump, fastighetsmagnat och miljardär från New York, besegrar storfavoriten Hillary Clinton i det Amerikanska presidentvalet den 9 november och tillfogar etablissemanget och globaliseringens förespråkare årets andra käftsmäll. Det ofattbara och näst intill omöjliga hade ännu en gång inträffat. Jag och många med mig, lär nog aldrig glömma minspelet i ansiktet på programledaren i objektiva Sveriges Television, då det stod klart att Clinton dragit det kortaste strået.

Den 25 november gick revolutionären och Cubas förra ledare, Fidel Castro, bort för alltid. Han var vid sin bortgång 90 år gammal.

Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Ett beslut som lovprisades av en liten klick och kritiserades av mångdubbelt fler. Själv valde pristagaren att inte inställa sig personligt för att motta utmärkelsen. Nonchalant, men ganska väntat. Vid prisceremonin den 10 december underhölls kungligheterna och övriga pristagare i stället av den Amerikanska rocksångerskan Patti Smith.

Mot varmare breddgrader.....

Nu var det så dags att dra till varmare breddgrader. Den svenska hösten och vintern bjuder inte på ett klimat som tilltalar mig på ”gamla da’r”. Nu är det väl inte enbart klimatet som gör att man längtar bort.  Det Sverige som jag växte upp i finns inte längre. Den trygghet och tillit som fanns där på den tiden, den saknar jag i dagens Sverige. Till det finns det all anledning att återkomma, vilket jag också har för avsikt att göra.                                                                                                                                             

 Allergisk mot riktiga pengar

Det var stressigt sista dagen före avresan och på dagordningen fanns bland annat punkten ”lämna testamente i bankfack”. Bankfacket har jag på Swedbank, vilket nu känns som ett stort misstag. Det tog mer än tjugofem minuter att få tillgång till bankfacket och sedan tog det ytterligare ca två minuter innan jag kunde lämna bankpalatset på Storgatan. Medan jag väntade på min tur kom jag i samspråk med några damer som stod i kön för insättning av mynt och sedlar. En i högsta grad opersonlig upplevelse men en konsekvens av att banken är allergisk mot riktiga pengar och därför överlåtit denna aktivitet till en automat. Vad jag förstod av samtalet så hade nog inte de här damerna för avsikt att kvarstå som kunder i Swedbank, vilket jag har full förståelse för. Då jag var klar med mitt ärende hade nog de jag talat med minst en halvtimme kvar innan de nått fram till automaten och kunde sätta in sina pengar. I mina ögon är Swedbank en riktig skitbank och den uppfattningen baseras även till stor del på att man i den banken inte kan överföra svenska kronor till Thailand via internet, vilket man kan göra på Nordea och andra banker. I Swedbank måste man först växla till Thailändska bath med en stor kursförlust som följd innan man kan föra över pengarna till Thailand.

Sj överraskade efter alla problem

Våra vänner Rolf och Karin hämtade oss på avresedagens morgon och körde oss till stationen. På stationen dök även Micke och Choy upp för att vinka adjö till oss. Det är trevligt med riktiga vänner. På stationen fick vi även se en uggla (ugglus ruggus) vilka är ovanliga att få syn på under dyngnets ljusa timmar. Det såg ut att vara ett gammalt och fult exemplar. Vi kom i alla fall iväg med tåget och alla oroväckande tankar vi haft beträffande SJ:s förmåga att hålla tidtabellen visade sig vara överskattade den här gången. Vi anlände i stort sett enligt tidtabellen till Arlanda där vi sedan väntade ca tre timmar innan vi bordade planet till Wien som utgjorde den första etappen av resan. Incheckningen fick vi göra i en automat där man också kunde välja vilka platser man ville sitta på ända fram till slutdestinationen,i vårt fall Bangkok. Under väntetiden passade vi också på att äta middag på en av Arlandas restauranger. För två räksallader, en Fanta och en liten öl fick vi betala 343 kronor. Jag upphör aldrig att förvånas över flygplatsernas prissättning.

Austrian Airlines Boeing 747

I Wien fick vi vänta ytterligare tre timmar innan vi kom iväg sista biten till Bangkok. Den här gången flög vi med Austrian Airlines och det fungerade som vi förväntat oss. Jag hade bokat tidigt, redan den andra juli och kostnaden för två biljetter, avbeställningsskydd, konkursskydd och servicepaket Plus kostade inte mer än 11 880 kronor vilket får anses vara mycket billigt. Jämfört med Thai Air sparade vi mellan sex – och åtta tusen kronor och för den summan väntar jag gärna tre timmar i Wien.

Suvarnabhumi i Bangkok

Till Bangkok anlände vi några minuter före tidtabellen och utan några problem passerade vi gränskontrollen och jag drog en lättnandes suck då våra väskor dök upp på bandet eftersom Yaya kastat bagagekvittona i en soptunna på Arlanda! Väl utomhus på väg till taxistationen möttes vi av en helt annan temperatur än den vi vant oss vid de senaste månaderna. 35 grader visade termometern och svetten rann. Jag blev sedan tvingad att fråga taxichauffören om han inte hade AC i bilen vilket han naturligtvis hade. Efter några minuter måste han stanna för att sätta på sig en jacka.

En halvtimme senare var vi framme vid hotellet och på kvällen åt vi middag tillsammans med Mijo och hennes pojkvän. Därefter var det sängläge som gällde efter en resa på ca 23 -24 timmar från ”dörr till dörr”.