I går var det lite av ett jubileum då det var på dagen nio år sedan Yaya och jag träffade varandra.
När jag tänker tillbaka var det en tuff tid i början och de flesta av mina vänner, eller vad de nu kallade sig, tog avstånd från oss. Jag funderade nog ibland om det var värt denna påfrestning och prövning för att kunna leva mitt eget liv.
Nu har det gått nio år och jag kan se tillbaka utan bitterhet. Jag gjorde ett val och jag lever nu ett liv som jag själv valt och det är jag lycklig över.
Det är aldrig för sent att göra någonting nytt och ta tag i det liv man fått. Det vi gör, nästan alla av oss, är fullkomligt ointressant om tio år. Hur skall man då motivera den tid man bränt på ingenting?
Jag tror att om man anpassar sig till hur andra anser att man skall vara så får man en lätt resa i början men betydligt svårare på slutet då man står inför insikten att man slösat bort sitt liv.
I dag är listan över bekanta mycket kortare än för nio år sedan men nu handlar det om verkliga vänner, människor som vi litar på och människor som vi har förtroende för. Människor som ställer upp på oss och människor som vi ställer upp på.
I’ve got sunshine on a cloudy day…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar