onsdag, mars 23, 2011

Hua Hin, dag 3....

I morse vaknade jag av några rejäla åskknallar och kunde konstatera att regnet öste ner och vinden ven där ute. På balkongen hade jag hängt träningskläderna och ställt ut skorna. Genomblött är en kraftig underdrift och det var rena turen att vinden låg åt rätt håll så att kläderna blåste in på balkongen och inte ut över hotellets parkering. Med tanke på vädret så var det i vilket fall som helst inte aktuellt med någon motionstripp på morgonen.
Efter frukosten så besökte vi Market Village, ett komplex med flera stora varuhus där det handlades en del, framför allt kläder.

Familjen är missbrukare av papayasallad och i dag så det blev ett återfall på lunchen. Själv gick jag ut och fick mig en pizza.
Middagen åt vi senare på en liten trevlig restaurang inte långt från hotellet. Efter det så var det nattmarknaden som gällde och även där så var det i första hand kläder som stod överst på önskelistan.
Utbudet är i stort sett obegränsat och det mesta finns att köpa. På vissa ställen behövde man inte ens pruta, det sköter säljaren om. ”The price is 180 bath, but for you sir only150 bath”.
Att det är svårt att hålla ihop en liten grupp på fem personer fick vi också erfara, då jag kom ifrån de övriga. Det kan ju naturligtvis bero på att vi är intresserade av olika varor och då är det lätt att stanna för länge i något stånd. Nu är det ju inget problem då alla vet var vi bor.
Jag var i alla fall tidigast till hotellet men när jag frågade efter nyckeln till rummet fanns den inte i receptionen. Jag kollade naturligtvis om någon av ungarna var hemma och hade tagit båda nycklarna men så var inte fallet. Receptionisten skickade en ”Bell Boy” för att kolla att jag inte glömt nyckeln på rummet, vilket jag inte gjort. Efter några minuter kommer samma ”Bell Boy” med nyckeln och med ett leende på läpparna så påstod han att jag sagt fel rumsnummer när jag ville ha nyckeln. Det föranledde naturligtvis mej att förklara att man inte kan lita på fruntimmer (i receptionen var det två stycken) men han vidhöll att jag sagt fel nummer.
Då lät jag bilan falla och frågade varför de skickat honom till vårt rum om jag sagt fel rumsnummer. Det funderar han säkert fortfarande på, för en thailändare kan aldrig tillstå att han har fel.
Så småningom så kom även resten av familjen hem och jag kunde gå till sängs med ett leende på läpparna då jag tänkte på damerna i receptionen. I morgon kanske jag skall begära kvitto då jag lämnar nyckeln?

Inga kommentarer: