Klockan sju var det allmän väckning och jag kunde konstatera att min förkylning hade tilltagit vilket inte alls kändes bra då jag hade mer än 60 mils körning framför mig. Kvällen före hade det kommit
fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär va
r vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.
fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär va
r vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar