Yaya gjorde upp om ett pris till järnvägsstationen med en av hotellets taxiförare. Killen hade ett lyxåk från 90-talet, en Volvo 960 med säkerhetsbälten i baksätet, så det var bara att stå på.Trafiken var dock värre än vanligt, vilket inte vill säga lite i Bangkok. Efter en halv timme hade vi tagit oss ca två kilometer och då började jag bli orolig.
Mot ett tillägg på 45 bath tog vi en express road och landade utanför tågstationen ca 10 minuter innan avgång. Trots air condition i taxin så svettades jag ymnigt. Yaya var oberörd, hon är ju från Thailand och vet att blir det inte idag så blir det i morgon.
I vanlig ordning så var avgången försenad, den här gången med 40 minuter. Det var bara att vänta på perrongen i dieselavgaserna från tågen på intilliggande spår.
Huvudvärken smög sig sakta på och inte blev det mycket bättre då vi kommit ombord på tåget och konstaterat att ryggstödet på min sittplats inte gick att fälla upp. Det var liggplats som gällde, vilket jag inte var speciellt intresserad av. Efter lite tjafs med en trestjärnig konduktör så fick vi byta till säten som gick att reglera.
Sedan var det som vanligt igen, förseningen späddes på, maten var försenad och vi anlände till Surin vid 19-tiden.
På perrongen möttes vi av barnen och det blev lite kämpande om vårt bagage, på ena sidan tuk-tuk-förarna i Surin och å andra sidan vi och b
arnen. Jag förklarade att vi hade skjuts från stationen den här gången och därmed var problemet löst.Väl hemma igen möttes vi av en svansviftande Zippo som inte visste till sig av glädje. Han sprang mellan mig och Yaya och verkade rädd att vi skulle försvinna igen.
Sedan var det dags för utdelning av presenter inhandlade i Sverige och efter det så åt vi middag som barnen iordningställt inför vår hemkomst.Det blev ganska sent innan vi kom i säng eftersom alla hade mycket att prata om och det var ju mer än två månader sedan vi sågs senast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar