Tiden rinner i väg....

Nu håller sommaren på att packa ihop för att ge plats åt hösten. Årets sommar har bjudit på värme och solsken i sällan skådad omfattning och det var länge sedan vi upplevde något liknande.

Man kan ju tycka att vädret, om inte annat skulle ha sporrat mig till flera inlägg på bloggen men det funkar inte så. Självklart blir jag glad av att höra att många saknar mina inlägg men inspirationen har saknats och då är det inte mycket att göra. Oavsett det så har vi haft en fin tid i Sverige den här gången.

Att komma hit och träffa några av de verkliga vänner vi har är en höjdare som är svår att beskriva. I år har också vår äldsta dotter varit här. Jag hade lovat henne en sommar i Sverige om hon klarade av universitetsstudierna på ett godkänt vis. Tyvärr så ställde förra årets översvämningar i Bangkok till det och slutterminen förlängdes så att hon inte kunde komma förrän i början på augusti. Efter det att vi hämtade henne på Arlanda så har det mesta kretsat kring bärplockningen. Trots att hon är ganska späd har hon gjort ett gott jobb i skogen och arbetat ihop en rejäl slant som har ett betydligt högre värde vid återkomsten till Thailand än vad den har här.

När man som mig, kommer och stannar i korta perioder i Sverige märker man hur landet förändrats, kanske i första hand för oss pensionärer men även för den övriga befolkningen. När man fyller sjuttio försvinner en del av pensionen vilket jag självklart varit medveten om så det kom inte som någon överraskning – men ändå! Mer illavarslande är de påståenden om att den allmänna pensionen kommer att sänkas nästa år. Men det verkar inte vara många som reagerar i detta tystnadens land.

Sundsvalls kommun har lagt om sträckningen för kollektivtrafiken där vi bor och nu är det mycket längre att gå för att komma till en hållplats, vilket har en viss betydelse för en som har problem att ta sig fram. Postverket drar sitt strå till stacken genom att sätta upp brevlådor på bottenplanet så nu kommer det ingen post genom brevinkastet på dörren utan man måste själv hämta posten. Postlådan som varit placerad vid Västra vägen har också dragits in så om man händelsevis skall skicka ett brev eller ett kort så får man ta sig till Hemköp. Bankomaten på Statoilmacken i Granlo försvann också hux flux. Det finns inga gränser för vad bankerna kan göra för att tjäna så mycket som möjligt.

Vi har dessutom konstaterat att det är dyrt att bo och leva i mitt gamla hemland. Det märks framför allt på mat- och bensinkostnaderna. I Thailand betalar jag något mer än hälften för drivmedlet än vad jag gör i Sverige. Den reseförsäkring som jag tecknar varje gång vi återvänder till Thailand har blivit dubbelt så dyr som tidigare i och med det att jag passerat sjuttiostrecket. Det är mycket på minussidan när man blir lite till åren.

Den där som sa att varje ålder har sin skönhet kan knappast ha varit över fyrtio.

I övrigt har mycket cirkulerat kring mitt höftledsproblem den här sommaren. Där vid lag har jag kunnat konstatera att mina superlativer över den svenska sjukvården som jag uttryckte i samband med den misstänkta hjärtinfarkten i mitten på juni var mycket förhastade.

Jag har bott de senaste elva år i Thailand och kan jämföra tillgängligheten och kvalitén på sjukvården och där finns inte mycket som talar till Sveriges fördel. I Surin, där jag bor, finns två sjukhus, ett statligt och ett privat. I de fall jag haft några medicinska problem så har jag vänt mig till det privata sjukhuset. I den mån det handlat om väntetider så rör det sig om en timme eller två. I Sverige kan det handla om tretton veckor bara för att träffa en specialist eller få en röntgenundersökning genomförd. Då pratar vi om ett land som har ett av världens högsta skattetryck.

Men som sagt, i tystnadens land accepteras det mesta – än så länge.

Välfärden och jämställdheten...

Jag läste någonstans att Pensionsmyndigheten har genomfört en undersökning bland landets pensionärer. Man har intervjuat 800000 pensionärer som är 65 år eller äldre och bott som vuxna i Sverige i minst 30 år.
Man har funnit att ca 35% av alla pensionärer inte har mer än 10800 kronor i månaden att klara sig på. 10800 kronor i månaden är vad som betecknas som fattigdomsgränsen i vårt land.

Sammantaget uppgår pensionen till 129600 kronor per år för dessa pensionärer.

Jag läste också i samma veva att vår statsminister har fått löneförhöjning, så nu har han 152000 kronor - i månaden.

Det är viktigt att hålla kroppen i trim...

Nu lider vintern mot sitt slut här borta och sakta men obönhörligt smyger sig den torra perioden på. Så från och med nu och fram till och med mitten på maj blir man inte överraskad om temperaturen stiger till över fyrtio grader. Redan nu har vi haft några dagar då termometern visat strax över fyrtio grader. Jag gillar värme men någon måtta får det ju vara, framför allt då vi har en bit till havet.

Att bedriva några motionsaktiviteter utomhus faller ju också på sin egen orimlighet med temperaturer över trettiofem, fyrtio grader. Nu är det tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen som gäller och för min egen del så föredrar jag eftermiddagarna.

Jag har som målsättning att ta mig runt mellan fyra och åtta varv, fyra till fem gånger i veckan och varje varv är drygt två kilometer. Jag försöker att hålla en takt på drygt sex km/tim och det brukar fungera för det mesta. Går jag åtta varv så dricker jag runt tre liter vatten och får då gå några vändor till bilen för att fylla på vattenflaskan.

När man går/joggar så dyker det upp mycket tankar i huvudet och många är de gånger då jag tänkt på de tider jag klarade av att prestera på trekilometers-banorna på Plutonchefskolan på LV5 i Sundsvall och på Kadettskolan i Göteborg som tjugoårig befälselev och tjugotvåårig kadett. Runt nio minuter och sällan över tio var vad som gällde på den tiden. Nu tar det runt tjugofem minuter och ibland längre tid att klara samma sträcka. Jag tycker definitivt inte om att bli gammal och det värsta är att man inte kan göra ett skit åt det.

Den nya ordningen i Sverige…

I går läste jag i Aftonbladet om den 96-åriga Svenska kvinna som valt att flytta till Thailand för att få vara tillsammans med sin son och dennes familj den sista tiden i hennes liv.

Men se det går ju inte an, för då blir hon av med sin garantipension på ca 3850 kr i månaden och har kvar ca 2500 kr i månaden att leva på. Hon måste alltså flytta tillbaks till Sverige för att få behålla sin garantipension.

Enligt någon konstig bestämmelse får man i motsats till andra pensioner bara garantipension om man bor kvar i Sverige eller i ett annat EU-land.

Eva Bergdahl, 96

Den gamla damen som aldrig tagit emot en krona i bidrag eller på annat sätt legat samhället till last, enligt Aftonbladet, förnedras och förödmjukas däremot genom att berövas den redan från början ynkligt låga pensionen.

Detta kan ställas i relation till att det i Libanon, Irak och en rad andra länder bor ”svenskar” som fått asyl i Sverige, inte lärt sig språket och varit arbetslösa i många år, försörjts med bidrag och därefter förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl. De lever nu gott i sina hemländer och i de flesta fall handlar det om relativt unga, friska och fullt arbetsföra personer.

Det måste väl vara något som i grunden är fel då de människor som varit med om att bygga vårt land blir bestulna på den välfärd de betalat för, till förmån för helt främmande människor som aldrig bidragit med en svensk krona?

I Sverige är det inte politiskt korrekt att tala om detta för då kommer genast rasist- och den främlingsfientliga stämpeln fram.

Jag tror att jag lever i en mardröm. När skall det svenska folket vakna?

Källa: Aftonbladet, Bild: Aftonbladet

Inga pengar till vanvårdade barnhems- och fosterbarn...

Ibland undrar jag om politikerna är helt tondöva och lider fullständig brist på fingertoppskänsla. Först har man klantat till det med sjukförsäkringen så att svårt sjuka människor blir utan ersättning och/eller skall tvingas att stå till arbetsmarknadens förfogande trots att arbetsförmågan helt saknas. Trots att man är medveten om problemet så har man fortfarande inte lyckat lösa det.

Nu senast så mumlar ansvarig minister, Maria Larsson (Kd) någonting om rättssäkerhet och rättvisa som försvar för att slippa betala ersättning till dem som under många år farit illa i sina fosterhem. Hon går emot regeringens egen utredning där man föreslagit en viss ersättning till dem som farit illa under åren 1920-1980. Det värsta av allt är att hon hänvisar till att det inte finns någon dokumentation. Det är tydligen skillnad på svenska ”papperslösa” och ”papperslösa” från Somalia, Irak och Afghanistan, där är det inga problem ersättningar trots att dokumentationen saknas.

Sammanlagt skulle ersättningarna till de vanvårdade barnhems- och fosterbarnen uppgå till ca trettio millioner, vilket i det närmaste får ses som en struntsumma för en regering som lägger ned miljarder på genustrams och en havererad invandrings- och integrationspolitik.

Det är så att man känner sig illamående men förhoppningsvis är inte sista ordet sagt i den här frågan.

Regeringen väljer också en sänkt restaurangmoms i stället för att höja pensionerna för Sveriges pensionärer. Man undrar ju hur de tänker, om de nu gör det.