Inte den allra bästa av dagar jag haft...

Idag skulle jag lämna en låda på posten för vidare befordran till Sverige, egentligen skulle jag ha gjort det redan förra veckan men Sonkran kom emellan och posten, liksom alla andra viktiga inrättningar, har haft stängt fem dagar i rad.

Det brukar ta ca 10 minuter att åka till postkontoret från bostaden, men idag var det oförklarliga trafikstockningar i hela sta’n. Så när vi äntligen kom fram så hade posten stängt för lunch (stängt för lunch – sug på den) så det var bara att åka hem igen.

Trafikstockningarna berodde på att man, istället för att låta trafikljusen styra trafiken, placerat ut en trafikpolis i varje gatukorsning i hela sta’n med ett enormt kaos som följd. Det är lätt att få ett frispel över tokigheterna, det lovar jag.

Det blev en extra tur till postkontoret lite senare och där var det naturligtvis kö i alla luckor då det varit stängt fem dagar på raken. När man äntligen kommer fram skall man fylla i en fraktsedel som inte finns framlagd så att man kan göra det i förväg. Det gör ju naturligtvis att de som står bakom mig i kön blir irriterade (även thailändare kan bli irriterade men det är inte alltför vanligt) och då tar jag naturligtvis god tid på mig att fylla i blanketten. Jag bad dessutom att få några blanketter med mig hem så att jag kunde fylla i dem innan jag ställer mig i någon kö nästa gång det blir aktuellt att skicka något paket. Till en början gick inte det, varför jag naturligtvis ville prata med ”postdirektören” vilket inte heller gick. Då sa Yaya någonting om att jag brukade ringa till högsta ledningen i Bangkok och berätta om tokigheterna på landsbygden och då var det plötsligt bara frågan om hur många fraktsedlar vi behövde.

Lite senare höll jag på att bli påkörd av en kärring på moppe då jag var ute och motionerade. Med mobiltelefonen i ena handen och gasen i den andra och med blicken alldeles åt fel håll var det bara centimeter ifrån en olycka. Jag skrek rätt ut så det var inte konstigt att kärringen tappade telefonen i backen och under någon sekund övervägde jag om jag skulle sätta klacken på den och vrida till. Men de flesta som känner mig vet att det behövs mycket för att jag skall tända på alla åtta och det fick räcka med ”fingret” och ytterligare några obscena gester.

Det var inte nog med det, bara någon minut senare öppnades himmelens portar, och det bara öste ner.

På kvällen hade jag lovat familjen att vi skulle äta på en speciell restaurang men när vi kom dit så var den abonnerad av något företag i sta’n så det var bara att leta upp något annat ställe.

Det blev en bufférestaurang (ät hur mycket du vill för 99 bath per person). Vi hade även med oss en kusin till barnen men hon är liten som en mygga och äter som en fluga så för henne kostade det bara 49 bath.

Självklart började det regna igen och man fick flytta hela buffén inomhus, liksom de eldstäder med glödande kol, där man värmer maten. Här var det inte tal om koldioxid och eventuella problem att sitta inomhus med en eller två grillhärdar på varje bord. Lokalen var dock stor som en idrottshall och ventilationen var god så alla överlevde mätta och belåtna.

Vi var sex personer (inklusive myggan) och med dryck och dricks slutade notan på 900 bath. En lite fundering har jag dock efter att ha besökt toaletten, hur f-n klarar lite berusade thailändare av att ”sitta” på muggen?

Där hade det väl kunnat sluta men väl hemkommen, sittande framför datorn för att delge mina vänner sån’t som händer här så har regnet gjort att flygmyrorna svärmar, bl a i vårt sovrum.

Jag överväger starkt att ta in på hotell i natt.