En olycka kommer sällan ensam....

Uppväxt i Sverige har jag fått lära mig diverse ordspråk, uttryck och formuleringar. Ett som brukar dyka upp titt som tätt är ”en olycka kommer sällan ensam”. I och för sig så är nog ”en kvinna i sängen är bättre än tio i skogen” det jag gillar bäst.

Beroende på hur man tolkar det och kopplar det i ett visst tidsperspektiv så har flera händelser under den senaste månaden uppfyllt kriterierna för att en olycka inte sällan kommer ensam.

På lite längre sikt så upplever jag växlingskursen från svenska kronor till thailändska Bath som olycklig men ändå inte som en olycka.

Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, har jag också upplevt som en olycka inledningsvis, men med lite djupare tankeverksamhet så känns det nu som att ” katastrof ” är en mer passande beskrivning än ”olycka” vad gäller henne och hennes bedrifter främst i Mellanöstern,

I ett kortare tidsperspektiv finns det annat som kanske är mer relevant att beskriva som olyckliga händelser eller som på ett eller annat sätt beror på någonting. Att drabbas av akut tandvärk där inga piller hjälper är ju inget jag njuter av direkt. Inte mår jag bättre eller blir jag gladare av att min ordinarie tandläkare remiterade mig till en specialistklinik efter att ha röntgat roten till det onda. Men ändå ingen olycka i ordets rätta bemärkelse. Olycligt skulle det däremot att ha varit om jag måste ha gjort rotfyllningen i Sverige där en rotfyllning kostar 9000 SEK. Nu kom jag undan med 8000 THB vilket jag hoppas att min försäkring täcker.

Efter det att jag för några månader sedan lagt om mina kost- och dryckesvanor, i syfte att uppnå en varaktig och hälsobefrämjande vikt- och omkretsreducering, gjorde jag ett undantag i mitten på månaden och plockade fram en flaska Johnnie Walker Gold Label Reserve som jag låtit stå oangripen i flera år och som samlat på sig ett icke oansenligt lager av damm.

Familjen, d v s hustrun, jag och hunden var samlade på altanen och jag minns att vi skålade i denna ädla dryck. Men sedan var olyckan framme, ett av bakbenen på plaststolen vek sig och där blev det svart för mig.

Jag slog huvudet i väggen eller golvet, det vet jag då jag har spår av smällen. Enligt hustrun så var jag okontaktbar under ca 3 minuter. Jag vaknade upp då hon baddade mig med kallt vatten.

Det blev ett stort pådrag med grannar, ambulans och räddningstjänst. En lindrig hjärnskakning konstaterades och veckan efter blev lite virrig.

Man kan ju tycka att en thailändsk plaststol skall hålla för 76 kilo Vikström och inte fullständigt haverera. Det hade kunnat gå betydligt värre när man ser de vassa plastdelarna på stolsbenet.

Där kan man ju tycka att det var nog – men icke. Nyss framkommna till Bangkok och inbokad på hotellet igår intog vi en brunch i hotellets Bodega. Det var jag, hustrun och hustruns äldsta dotter Mijo. 

Själv hade jag beställt en Thaiomelett och ris. Då slog olyckan till igen. Riset klibbade ihop sig någonstans på vägen ner till magsäcken och jag fick svårt att andas.

Det blev akut transport till Paolo Memorjal Hospital. Väl där tog det inte många minuter innan jag fått träffa en läkare och under undersökningens gång så kräktes jag och hostade upp riset.

Läkaren rekommenderade en röntgen- alternativt en gastroskopiundersökning då han inte kunde avgöra orsaken till vad som inträffat. Vad jag förstod så trodde han att det handlade om en muskel i matstrupen som inte fungerade som den skulle.  Men jag avstod från vidare undersökningar då jag kände mig bättre efter att riset kommit upp och då vi skulle flyga till Sverige dagen efter. Efter denna incident har jag ätit två måltider utan problem.

Jag vill  även passa på att dementera alla eventuella uppgifter om att jag skulle vara släkt med sjukvårdsministern Gabriel Vikström och/eller EU-parlamentarikern Cecilia Vikström, även om de kan upplevas som olyckor.

Nytt år igen....

Nyåret är den största helgen i Thailand. Då återvänder miljontals thailändare från Bangkok till sina hemtrakter i de norra och nordöstra delarna av landet. Trafiken är obeskrivlig och köer på 20 – 30 kilometer är inte ovanliga. Det gör att många chansar och litar på turen vilket får till följd att många omkommer och skadas i trafiken. Här dör fler i trafiken under nyåret än det gör på ett helt år i Sverige. I många olyckor finns alkohol med i bilden och i Thailand är gränsen för rattfylleri 0,5 promille. Men mång dricker mer än så.

Själv har jag inte varit utanför stan men även här ökar trafiken markant under den här perioden och det tar mycket längre tid än normalt att uträtta ärenden i centrum eller att handla på något av varuhusen. Skolor, statliga institutioner, myndigheter och banker lägger ned verksamheten under firandet.

Videokamera i bilen

Poliskontrollerna är vanligt förekommande här borta och under nyårsfirandet sätts alla resurser in. Det är inte alls ovanligt att jag blir stoppad och påstås ha kört mot rött eller gjort en felaktig omkörning eller något annat som de kan försöka sätta dit mig för. I regel har jag klarat sig med några hundralappar utan kvitto. Men nu har det blivit hårdare regler och går det att bevisa att man mutat eller försökt muta en polisman så kan man få fängelsestraff. Det gäller hela tiden att anpassa sig, så nu kör jag med en ny strategi. För det första har jag införskaffat en videokamera som jag monterat fullt synlig på vindrutan. Polisen är då medveten om att jag kan motbevisa eventuella felaktiga beskyllningar och vinkar förbi mig. Utöver detta har jag inga kontanter i plånboken längre, bara kort. Då är det inte lätt att krama ur en muta och att få följa med till närmaste polisstation är inga problem för mig, jag har hur mycket tid som helst. Betala med kort och få kvitto är det säkraste. Men det är ytterst sällan att det händer att man måste följa med till en polisstation, då man tappar tid vilket påverkar ordningsmaktens möjligheter att blåsa några andra trafikanter.

Nyårsaftonen blev ingen höjdare då jag vaknade med tandvärk. Men det finns en uppsjö av tandläkare och flera hade öppet trots att det var nyårsafton. Det är dock lite olika kvalité på denna yrkesgrupp och nu hamnade jag hos en som tydligen var specialist på utdragningar men jag tackade nej till detta och bad om antibiotika i stället då tanden var inflammerad. Mot löfte om att återkomma om det inte blev bättre fick jag en kur om tio piller. 200 bath inklusive röntgen.

Det slutade som det börjat, det vill säga i moll, då fyrverkerierna och knallskotten började explodera på kvällskvisten. Zippo, som annars är en riktig tuffing, pallar inte för bombardemanget så det blev att sitta hemma och hålla honom sällskap.

Några nyårslöften blev det inte heller – till det är jag alldeles för gammal och erfaren. Men jag ser fram emot allt vad det nya året kommer att innebära, dels i Sverige dels i Thailand. I båda länderna har vi nu odemokratiska styren och det är med stort intresse jag följer hur det utvecklar sig.

Bättre än förväntat......

Den 21 november förra året hade jag ett inlägg på bloggen om vår förstörda keramikhäll. En platta hade slutat fungera och vi hade anlitat en elektriker för att avhjälpa felet men det ville sig inte bättre än att han knäckte hela hällen. Självklart sakande han ansvarsförsäkring och några besparingar att ta av kunde vi bara drömma om.

En trasig keramikhäll

Jag fick köpa en ny häll för vilken jag betalade 18 350 bath.

Den utgiften ställde hela budgeten för november månad på sniskan och jag kände mig ganska missnöjd med tingens ordning. Nu är jag ju inte den som ältar gamla händelser men jag kunde inte riktigt släppa det här och till slut började jag gå igenom försäkringsvillkoren men jag kunde inte hitta något om att det var självklart att skadeersättning skulle utgå.

Men det kostar ju inget att försöka, bara tid vilket jag har gott om.

Så jag började med att uppmana elektrikern att skriva ihop en redogörelse för hur han burit sig åt för att knäcka hällen. Den 21 december i fjol skickade jag sedan elektrikerns redogörelse tillsammans med kvittot på den nya hällen och ett krav på ersättning till bolagets huvudkontor i Bangkok.

Efter flera telefonsamtal och påstötningar fick jag den 31 januari äntligen ett förslag på ersättning via fax. Efter nedskrivning av värdet på den gamla hällen var bolaget berett att betala 10 000 bath i ersättning. Jag konstaterade ganska snart att det var en summa som inte var förhandlingsbar och accepterade.

Då jag inte räknat med någon ersättning så var det 10 000 bath mer än jag räknat med. 
Våra thailändska vänner och bekanta är väldigt imponerade.

Inte den allra bästa av dagar jag haft...

Idag skulle jag lämna en låda på posten för vidare befordran till Sverige, egentligen skulle jag ha gjort det redan förra veckan men Sonkran kom emellan och posten, liksom alla andra viktiga inrättningar, har haft stängt fem dagar i rad.

Det brukar ta ca 10 minuter att åka till postkontoret från bostaden, men idag var det oförklarliga trafikstockningar i hela sta’n. Så när vi äntligen kom fram så hade posten stängt för lunch (stängt för lunch – sug på den) så det var bara att åka hem igen.

Trafikstockningarna berodde på att man, istället för att låta trafikljusen styra trafiken, placerat ut en trafikpolis i varje gatukorsning i hela sta’n med ett enormt kaos som följd. Det är lätt att få ett frispel över tokigheterna, det lovar jag.

Det blev en extra tur till postkontoret lite senare och där var det naturligtvis kö i alla luckor då det varit stängt fem dagar på raken. När man äntligen kommer fram skall man fylla i en fraktsedel som inte finns framlagd så att man kan göra det i förväg. Det gör ju naturligtvis att de som står bakom mig i kön blir irriterade (även thailändare kan bli irriterade men det är inte alltför vanligt) och då tar jag naturligtvis god tid på mig att fylla i blanketten. Jag bad dessutom att få några blanketter med mig hem så att jag kunde fylla i dem innan jag ställer mig i någon kö nästa gång det blir aktuellt att skicka något paket. Till en början gick inte det, varför jag naturligtvis ville prata med ”postdirektören” vilket inte heller gick. Då sa Yaya någonting om att jag brukade ringa till högsta ledningen i Bangkok och berätta om tokigheterna på landsbygden och då var det plötsligt bara frågan om hur många fraktsedlar vi behövde.

Lite senare höll jag på att bli påkörd av en kärring på moppe då jag var ute och motionerade. Med mobiltelefonen i ena handen och gasen i den andra och med blicken alldeles åt fel håll var det bara centimeter ifrån en olycka. Jag skrek rätt ut så det var inte konstigt att kärringen tappade telefonen i backen och under någon sekund övervägde jag om jag skulle sätta klacken på den och vrida till. Men de flesta som känner mig vet att det behövs mycket för att jag skall tända på alla åtta och det fick räcka med ”fingret” och ytterligare några obscena gester.

Det var inte nog med det, bara någon minut senare öppnades himmelens portar, och det bara öste ner.

På kvällen hade jag lovat familjen att vi skulle äta på en speciell restaurang men när vi kom dit så var den abonnerad av något företag i sta’n så det var bara att leta upp något annat ställe.

Det blev en bufférestaurang (ät hur mycket du vill för 99 bath per person). Vi hade även med oss en kusin till barnen men hon är liten som en mygga och äter som en fluga så för henne kostade det bara 49 bath.

Självklart började det regna igen och man fick flytta hela buffén inomhus, liksom de eldstäder med glödande kol, där man värmer maten. Här var det inte tal om koldioxid och eventuella problem att sitta inomhus med en eller två grillhärdar på varje bord. Lokalen var dock stor som en idrottshall och ventilationen var god så alla överlevde mätta och belåtna.

Vi var sex personer (inklusive myggan) och med dryck och dricks slutade notan på 900 bath. En lite fundering har jag dock efter att ha besökt toaletten, hur f-n klarar lite berusade thailändare av att ”sitta” på muggen?

Där hade det väl kunnat sluta men väl hemkommen, sittande framför datorn för att delge mina vänner sån’t som händer här så har regnet gjort att flygmyrorna svärmar, bl a i vårt sovrum.

Jag överväger starkt att ta in på hotell i natt.

Sonkran inledd......

I dag inleddes Sonkran och pågår under tre dagar och då är det mesta stängt när det gäller statliga institutioner, banker, telefonbolag etc.

Det är också den period som kräver mest dödsoffer i trafiken under året och i går så omkom 29 personer och fler än 400 skadades. I ca en tredjedel av olyckorna var alkohol en bidragande orsak och i mer än 80 procent av fallen var motorcyklar inblandade. Under den här perioden genomför polisen fler trafikkontroller än vanligt och man genomför även drog- och alkoholkontroller, framför allt på busschaufförer som kör längre sträckor.

I flera av TV-kanalerna går man ut med information i syfte att få folk att köra mer ansvarsfullt.

Med tanke på hur det ser ut i trafiken här borta så är jag mest överraskad av att inte ännu flera omkommer och skadas. Man kan färdas upp till fyra personer på en motorcykel, på flaket till en pickup kan det sitta allt från en till femton personer, rött ljus är inget som hindrar och att köra mot körriktningen är nästan mer vanligt än ovanligt.

I söndags nåddes vi av ett mycket tråkigt besked, en av våra bekanta hemma i Yayas by hade blivit påkörd av en bil då han gick efter huvudvägen. Det hände på kvällen, mörkt och inga reflexer och som vanligt smet bilföraren. Nu ligger han på sjukhuset i Surin med en massa benbrott och skallskador och prognosen är allt annat än positiv. Jag berättade för Yaya att i Sverige är det relativt ovanligt att man smiter när man är inblandad i en olycka. Här är det tvärt om, ingen stannar, alla drar.

En tråkig men inte en helt oväntad händelse...

Många thailändare ser gatan eller vägen som en del av deras egen mark. Vid bröllop och begravningar är det inte ovanligt att man ockuperar en del av vägbanan och sätter upp ett tält för servering och underhållning. När riset skördats så lägger man ut ett nät på vägen där man fördelar riset för att det skall torka mot den varma asfalten (bilden är tagen vid ett tigare tillfälle).
I samband med byggnationer och liknande förekommer det att man helt sonika tippar sand eller makadam på vägbanan utanför sitt hus.
Så hade man gjort i vårt villaområde också, en stor grushög i den ena körbanan och inga som helst varningsskyltar. Då det dessutom saknas gatubelysning utgör sådana tilltag riktiga trafikfällor. Här slutade det med en katastrof, en ung kille på motorcykel körde rätt in i grushögen vid 22-tiden i går kväll. Enligt dem som kom till platsen först hade han flugit 8-10 meter när det blev tvärstopp i grushögen. Ingen vet om han hade strålkastaren tänd eller om han körde väldigt fort men någon hjälm hade han inte – det var ju på kvällen och då är det inga poliskontroller. Han visade svaga livstecken då han lastades på en pickup för transport till sjukhuset men var vid framkomsten död.
Som svensk tycker man ju att den som äger grushögen har ansvaret för det inträffade. Men här är det inte självklart på något vis, de flesta verkar rycka på axlarna och tycka att det var tur att det inte hände dem själva.