nlitade vi samma chaufför som föregående kväll och via en avgiftsbelagd express väg var vi på järnvägsstationen i god tid. Föregående kvälls inköp liksom en del av det som tidigare ingått i handbagaget hade omgrupperats till resväskorna vilka nu vägde ca 25 kilo vardera. Totalt hade vi sju kollin att hålla reda på, det var ett djäkla räknande efter varje förflyttning. På mitt ansvar låg resväskorna och min egen ryggsäck medan Yaya bar på datorn, filmkameran, sitt eget handbagage och handväskan.Efter en stunds väntan i stationsbyggnaden förflyttade vi oss till aktuell perrong med förhoppning om att tåget skulle avgå enligt tidtabell, det vill säga 10:05. Hitintills har det aldrig hänt när vi åkt mellan Bangkok och Surin. Det hände inte den här gången heller, 30 minuters försening meddelade en hurtig högtalarröst. Cirka tjugo minuter
senare glider tåget in på spåret och alla skall naturligtvis ombord samtidigt. Det är ingen som tar hänsyn till att jag har två tunga resväskor att hantera utan här råder djungelns lag – äta eller ätas. Sjöblöt av svett och till viss del lite irriterad knuffar jag undan några kacklande thaimadammer och kommer upp på vagnen. Strax efter kommer Yaya och snart så är resväskorna på plats och handbagaget på hyllan. Vi, och många med oss har knappt slagit oss ner förrän konduktören upplyser oss om att vi är på fel tåg. En kort stund funderar jag på om jag skall kapa tåget och tvinga piloten att köra oss till Surin, men som vanligt tar förnuftet över och proceduren med ombordstigningen upprepas, nu i omvänd ordning.Det är såna här gånger man kan få höra att man är ”jai ron” vilket på thailändska betyder att man lätt blir upprörd och förbannad, man har ett hett hjärta.
Medan vår vä
ntan fortsätter iakttar jag två personer som håller på att färdigställa mat i ett litet stånd på perrongen. Med jämna mellanrum spottar de på kniven och drar några drag mot stenkanten på perrongen i syfte att slipa eggen. Med vässad egg ger man sig sedan på både kyckling, fläsk och grönsaker.Så småningom så kom rätt tåg och vi kom ombord utan problem (det kan löna sig att sätta sig i respekt).
Säg den glädje som varar, efter ca 90 minuter så tar det stopp och trots ihärdiga försök från en man med skruvmejslar och ringnycklar visar det sig att resan måste avbrytas. Aha, taxi till Surin, tänkte jag. Nu visade det sig att tåget kunde backa men inte köra framåt så naturligtvis backade vi tillbaks till Bangkok.
Efter tio minuter så var felet avhjälpt, det var väl någon som hade fler skruvmejslar och större ringnycklar som räddade oss.
13:35 lämnade vi Bangkok för andra gången och nu gick det undan, rena racet på rälsen. Inte ett stopp den första timmen – alla som skulle med fanns ju redan på tåget. Vi lämnade Bangkok någon halvtimme innan lunchen brukar serveras så man var rejält hungrig innan vi nådde Korat och fick vår lunch. I det läget hade jag förträngt knivslipandet i Bangkok och lunche
n, som bestod av ris och kyckling samt en Chang beer, bara försvann.Jag har svårt att förstå att vagnen som vi sitter i har varit ny en gång i tiden, att påstå att underhållet har varit eftersatt är bara förnamnet, en klar underdrift. Det handlar om tape, snören och strängar för att hålla grejorna på plats. Luckan till soptunnan gled upp med jämna mellanrum och städerskan var bär och bankade på tapen så att den höll sig stängd ytterliggare någon halvtimme.
Nu kanske någon tycker att jag är negativ men det är jag inte, jag bara beskriver hur det kan fungera på en annan plats på vårt klot.
Vi skulle ha varit framme i Surin klockan 17:08 vilket vi aldrig varit någon gång tidigare heller men den här gången blev det nytt rekord, vi anlände till stationen i Surin klockan 20:39.
Där väntade barnen och det blev ett riktigt kramkalas efter att vi varit från varandra nästan fem månader. Väl hemma väntade vår svansviftande vän som formligen skrek ut sin glädje över att se oss igen.
Det känns skönt att vara omtyckt av de närmaste.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar