Det kör ihop sig titt som tätt...

Man hinner inte vara med på allting, det är bara att konstatera. Det blir extra besvärligt i ett land där man rådfrågar gamla och visa män om vilka dagar i den buddhistiska almanackan som är speciellt sjysta för ett bröllop, inköp av en bil eller motorcykel eller invigning av ett nybyggt eller renoverat hus, etc, etc.
Då kör det ihop sig, de som skall gifta sig gör det naturligtvis på samma dag och den som skall köpa eller byta bil gör det också den dagen.
Okay, det gäller att prioritera om man vill ha ett finger med på så många ställen som möjligt.
Svågerns yngsta syster gifter sig i veckan och idag har det varit ”mottagning” i hemmet. Jag noterar att det inte är mycket som sammanfaller med svenska förhållanden. Här handlar det till övervägande del om hemgift och guld från brudgummens sida samt om gåvor i form av pengar från uppvaktande släktingar, vänner och bekanta.

Själv tycker jag mig tillhöra den sistnämnda kategorin, men vi var i alla fall inbjudna.
Stor tillställning kan man väl säga, några hundra personer uppvaktar den blivande bruden med ett kuvert innehållande sedlar i olika mängder och valörer. Det är ordning och reda, en utsedd ”kassör”, i detta fall min svåger, tar emot kuverten och bokför innehållet.
Vårt kuvert innehåller 600 bath vilket sannolikt är mer än de flesta andra ger.
Men om jag förstått det hela rätt så kan det nog betraktas mer som ett lån på obestämd tid än en gåva. När det blir dags för Mijo (Yayas äldsta dotter) att gifta sig så förväntar man sig samma uppvaktning tillbaka!
Jaha tänkte jag, äldre människor med redan gifta barn lär ju inte stoppa många bath i kuverten. Men icke sa nicke, det gäller inte bara bröllop utan även begravningar så där var jag fel ute. Man lär sig något nytt för varje dag.
Med andra ord så gäller det att hålla reda på hur mycket man uppvaktat med så man har koll på läget då det skall återgälldas.
Man går inte heller lottlös från tillställningen, mat och dryck serveras i inhyrda partytält. Även här är det inte mycket som sammanfaller med svenska förhållanden. Jag hade väl en aning om vad som väntade så jag åt en stadig lunch innan vi uppvaktade och eftersom jag körde så blev det inte heller aktuellt med någon dricka.
Skulle jag acceptera den här dieten i några veckor så når jag nog matchvikten på 75 kilo inom en månad. Jag hoppas att det smakade bättre än det luktade, men jag har ingen aning utan kan bara hoppas. Cateringen stod några av byns kvinnor för och av vad jag förstod så uppskattades krubbet.
Enligt praxis så skall tydligen de som uppvaktat få ta med sig av ”godsakerna” hem också, vilket framgick av plastpåsarna som stuvades in i bilen strax innan avfärden.
Av diskussionen mellan Yaya och hennes pappa, i bilen då vi åkte hem, drog jag slutsatsen att brudens föräldrar varit påfallande snåla eftersom de inte skickat med några öl tillsammans med maten.
Själv funderade jag lite över utseendet på några äldre, tandlösa damer som verkade ha det mesta av framtiden bakom sig och grubblade på om Yaya skulle se ut så där om tjugo år. Men, va’ f-n, om tjugo år har man nog lämnat det här livet på jorden, so what?
Själva bröllopet är i morgon men då har vi annat för oss vilket jag återkommer till.