Phuket – ett paradis på dekis?

Jag får nog tillstå att jag är lite besviken och desillusionerad. På bara två år har förändringarnas vindar blåst över ön.
Det kändes inte som vi återvände till något utan mer som att vi kom till något annat och annorlunda.
Nu tycks det bara handla om att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt från godtrogna och lite naiva turister.
Tuc tuc-förare, restaurangägare, affärsinnehavare, skräddare, souvenirförsäljare etc verkar bara ha ett mål i sikte. Det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast möjliga tid.
Prisökningar på 50 -100% på två år är mer vanliga än ovanliga.

Jag förvånas över att svenskägda restauranger som Buffalo, Two Chefs, Kalsson´s, 2 gether m fl är mer eller mindre fullsatta kväll efter kväll.
Åker svenskar 8000 km för att äta svensk mat? På dessa ställen serveras köttbullar, pannkaka och andra svenska rätter, men även à la carte av bra kvalitet men till höga priser.
På de flesta thairestaurangerna tar man 75 – 80 bath för en Chang öl (66 cl), på 2 gether får man betala 180 bath för samma flaska. Hemma i Surin kostar flaskan 33 bath på affären.

Restauranger med levande musik är också dyrare än de som inte har levande musik.

Kata Garden och PM restaurang i norra Karon är exempel på restauranger med bra underhållning.

De som säljer souvenirer, kläder, kopior av klockor, kläder, väskor mm är rent hutlösa när man frågar om priset. Öppningspriset kan ligga på 600 bath för en livrem och när prutandet är klart så har man kanske kommit ned till 200 bath om man inte verkar allt för angelägen.
En hel del av de som säljs på beacherna finns dessutom att köpa på varuhusen till mycket lägre priser.

Fortsätter den här utvecklingen binder man ris åt sin egen rygg, för jag har svårt att tänka mig att svenska turister åker till Thailand för att betala ”svenska” priser.
Vädret var också sämre än normalt vid den här årstiden. Några dagar var det mulet och vid några tillfällen regnade det också. En dag fick vi även känna av monsunvindarna.

Då passade vi på att besöka Lotus, Big C och Central festival. Vi var även in till Phuket City där vi handlade på Robinson och Ocean, två varuhus som säljer märkeskläder bland annat.

Solade gjorde vi till största delen på Karon Beach men vi åkte även ned till Hat Nai Harn och Laem Phrom Thep en dag. Hat Rawai och Ao Chalong, Wat Chalong samt Big Buddha hann vi också med innan vi styrde färden hemåt.
Några reflektioner är att trafiken har ökat oroväckande och nya hotell och restauranger verkar skjuta upp som svampar ur marken. Många svenska turister uppför sig som om svenska trafikregler gäller även i Thailand. Det är med hjärtat i halsgropen man ser hur de skjuter ut barnvagnen före sig på övergångsstället.

Här har inga gående företräde och det är många gånger ren tur att det inte händer mer än det gör.

En ny grupp av turister som man la märke till var ryssarna. För två år sedan var det ovanligt, nu vimlar det av dem och inte prutar de heller.

Tuc tuc-förarna är ett släkte för sig och det hjälper sällan om man har en adress dit man ska eller till och med en karta, det blir oftast problem ändå. En del av dem hinkar i sig alkohol mellan körningarna så det är inte helt riskfritt att anlita dem heller.

Vi bodde på ett litet hotell som heter Baan Porn Tawan och som ligger ca 4 minuters gångväg från stranden i Karon. Hotellet, som har tre våningar och nio rum, drivs av en familj, som vi känner sedan tidigare.
Vi betalade 1 200 bath exkl frukost per dygn.

I Hua hin betalade vi 800 bath på Golf Inn Hotel.
Utgifter för måltider, nöjen och några inköp av kläder och presenter hamnade runt 40 000 bath och resan (ca 5 200 km med bil) kostade 7 000 bath i drivmedel.
16 dagar inkl resdagar för totalt 64 500 bath, vilket blir ca 12 900 kr i svenska pengar, för två personer är väl inget att säga om.
Många har frågat om bra restauranger men jag aktar mig för att peka ut någon särskild framför någon annan, olika personer upplever mat och service på olika sätt. De sju restauranger som ligger omedelbart norr om fotbollsstadion i Karon har vanligtvis bra mat och bra priser. Vi åt några gånger på Lamai, som en av restaurangerna heter.

Jag har prövat mig fram vad gäller skräddare och den jag kan rekommendera är Mr Tony på Armani Fashion. Han håller till på Patak Road 127/15, Karon Beach (ca 400-500 meter norr om fotbollsstadion).
Tony står till höger på bilden och hans yngre bror som står till vänster jobbar som "inkastare"

Jag har rekommenderat honom åt flera personer och alla har varit nöjda.
Gå gärna dit, kolla kvalitén på tyger och begär ett pris. Efter det att ni fått priset kan ni hälsa från Rolf och Yaya så blir det en viss rabatt beroende på hur mycket ni beställer.











De sista bilderna är tagna på Laem Phrom thep och Big Buddha (som är 45 meter hög)

Nu är vi tillbaks i Surin och det gamla ordspråket håller än, ”borta bra men hemma bäst”.