Vad kommer efter den arabiska våren?

Norra Afrika dansar och ler, de despotiska diktatorerna har fallit som dominobrickor en efter en och hemma i ankdammen stampar den politiskt korrekta eliten och vänsterpressen takten och nynnar med.

Känslan är att jag upplevt det här tidigare, eller också har jag bara drömt om det. Vad hände i Iran då Shahen avsatts och tvingats i landsflykt? Vad var det för demokratiska krafter som tog över och vilka är det som fortfarande styr landet?

Och hur var det i Irak, skulle inte folket få det bättre då Saddam Hussein avsatts och avrättats? Det pratades om demokrati och fria val.

Dröm eller verklighet, vad är rätt och vad är fel?

Om det nu har blivit så mycket bättre då folket befriats och Saddam Hussein avsatts, varför flyr då folk från Irak? Nu lämnar dessutom de Amerikanska trupperna landet och överlåter åt religionsfanatikerna att införa ett nytt statsskick i landet. ”We shell over come” som ”Friggeboden” sa i en förhoppning att alla skall vara överens. Men jag tror inte att det räcker, det behövs mer, mycket mer och det kommer att ta årtionden, kanske århundraden. Det kanske inte händer förrän oljan är slut.

Vad säger att Afghanistan inte kommer att gå samma väg? Inte mycket vad jag förstår, om ens något.

Varför låter vi inte dessa länder sköta sina egna affärer och sin egen utveckling? Varför måste vi pracka på dem vår uppfattning och vår västerländska livsstil?

Utan västmakternas ingripande och agerande hade mycket lidande undvikits på många håll i dessa länder och de hade själva kunnat skapa sin egen framtid utifrån sina egna önskemål och sina egna förutsättningar.

Vad kommer att hända i Egypten, Tunisien och Libyen? Nu är despoterna borta och allt skall bli bättre enligt dem som vet. Alla pratar om demokrati, så som vi definierar demokrati naturligtvis. Vilka alla är det som pratar om demokrati kan man fråga sig, knappast det islamiska brödraskapet i Egypten och inte heller det Islamistiska partiet i Tunisien. Där är intresset för det vi kallar demokrati mindre än svalt.

I dag går man till val i Tunisien och Islamisterna är i klar majoritet och nästa steg på vägen mot den demokratiska drömmen handlar om framtagandet av en ny konstitution och jag önskar lycka till.

Jag tror att chanserna att de störtade diktaturerna kommer att ersättas av parlamentariska stater med västerländsk demokrati som modell är lika med noll.

Oavsett vad som händer så tror jag i alla fall att vi kan vara överens om att vi går en intressant framtid till mötes.